Niotimmarståget

En kvinna med kort hår och glasögon ler mot kameran.
Johanna Wassholm
Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

I väntan på hur projektet med det omdebatterade entimmeståget mellan Åbo och Helsingfors framskrider är det på sin plats att ägna en tanke åt hur Åbo i tiderna kopplades till det finländska järnvägsnätverket och hur detta påverkade stadens kontakter med omvärlden.

Järnvägens utbyggnad på 1800-talet medförde stora förändringar i mänskliga rörelsemönster och transporten av varor, och utmanade samtidigt invanda mentala föreställningar om tid och rum.

Historikern Heli Rantala skildrar i sin 2020 utkomna bok, "Pikisaaresta Pariisiin. Suomalaismatkaajien kokemuksia 1800-luvun Euroopassa", hur finländska resenärer som färdades i Centraleuropa och på de brittiska öarna under århundradets första hälft rapporterade hem om hisnande tågupplevelser – något som man i Finland vid den tiden bara hade hört talas om.

Vid seklets mitt, relativt sent i en europeisk jämförelse, började man även i Finland planera byggandet av en järnväg och 1862 stod den första bansträckan mellan Helsingfors och Tavastehus färdig. Var nya bansträckor skulle dras var en fråga av högsta politisk och ekonomisk rang – för en enskild ort kunde följden av att lämnas utanför få katastrofala följder för näringslivet.

Därför pågick en ständig dragkamp mellan olika orter om var banor skulle dras, något man kan läsa om till exempel i Jan-Erik Wiiks bok "Kampen om spåret – hur järnvägen kom till Hangö och andra kuststäder" (2003).

Åbo riskerade att bli utan järnväg, men efter många politiska vändningar och idoga strävandet från Åboborna sida kom staden i alla fall att kopplas till nätverket år 1876 då banan Åbo – Tavastehus – Tammerfors band samman Finlands tre största städer. I pressen imponerades man över att byggnadsarbetena endast hade tagit två år i anspråk, ett scenario som idag känns fjärran.

Den högtidliga invigningen firades i juni 1876 i Toijala, där Åbobanan än idag möter den norrut gående banan.

Trafiken på banan hade inletts redan i början av 1876, och Åboborna kunde glädjas över hur lätt det nu var att resa till Helsingfors. Med en färdtid på fjorton timmar kunde huvudstaden nås på en dag – med avfärd från Åbo kl. 7:50 på morgonen och ankomst till Helsingfors kl. 22 på kvällen.

I motsatt riktning var det ännu inte möjligt att göra resan på en dag. I slutet av året hade tidtabellerna justerats så att Helsingfors kunde nås på nio timmar.

I ljuset av dagens uppfattningar om tid och avstånd känns tiden lång, men skillnaden var stor till att färdas med häst och kärra – inte minst vad gäller bekvämligheten och hastigheten, som för de första tågen var cirka 25 kilometer i timmen.

Järnvägsnätverkens expansion krympte inte bara de geografiska avstånden inom Finland, utan öppnade även dörren till yttervärlden. År 1870 kopplades det finländska nätverket till det ryska då banan mellan Riihimäki och Sankt Petersburg blev färdig.

När järnvägen 1876 nådde Åbo betonades att även vägen österut nu stod öppen för Åboborna – och vice versa. Genom att människor och varor rörde sig allt snabbare över långa avstånd fick bland annat marknadsbesökare stifta bekantskap med nya grupper av handelsmän, som utnyttjat järnvägens möjligheter för att utvidga sin marknad.

På Åbos torg kunde man exempelvis möta tatarer, som rest hela vägen från sin hemregion nära Nizjnij Novgorod 800 kilometer öster om Moskva. Inför stadens höstmarknad 1883 noterades att tågen till och från staden var fyllda av ”många främlingar, deribland Ryssar och Bulgarer, Judar och Tatarer”, och 1887 rapporterades ett ”betydligt antal ryske och tatariska handlande” ha anlänt till staden med tåg.

Inflödet av försäljare kopplades explicit till järnvägen; en skribent i Åbo Underrättelser konstaterade 1882 att ”ryska ’handlande’ börjat allt mer och mer strömma till wåra marknader” sedan de kunde nå Finland med tåg.

Följande fas i Åbos järnvägshistoria utspelade sig i samband med byggandet av kustbanan mellan Åbo och Helsingfors i slutet av 1800-talet – den sträckning som entimmeståget om det förverkligas delvis ersätter. Kustbanan korsade den på 1870-talet byggda Hangö-Hyvingebanan och gjorde Karis till en järnvägsknutpunkt.

Sträckan mellan Åbo och Karis började trafikeras 1899, och tre år senare öppnades även banan mellan Karis och Helsingfors.

Efter över ett år av minimal rörlighet råkar det sig att jag den här veckan ska besöka huvudstadsregionen två gånger. När jag skulle boka biljett till tvåtimmarståget längs kustbanan visade det sig att tågtrafiken just den här veckan står stilla på grund av byggarbeten.

Det blir buss istället – i väntan på entimmeståget, som enligt kritikerna ger en felaktig bild eftersom resan kommer att räcka längre en timme i alla fall.

Johanna Wassholm
Publicerad: