Nej, det går inte ihop!

Jag går till en av Tel Avivs många nattklubbar en söndagskväll för att vara med om deras eurovisionsschlagerkväll. Billig sprit och schlager är väl alltid ett fungerande koncept?

Jag hade uppmanats att gå dit av en person jag träffade. Är du bara en söndagskväll i Tel Aviv måste du gå dit, även om du är dödstrött och kommit samma dag, hade han sagt.

Arrangörerna av söndagschlagerkvällarna är en grupp entusiaster som med enkel koreografi och rekvisita, mimar till olika schlagerlåtar. De har hållit på i 20 år, söndag efter söndag.

Det är kanske inte heller så förvånande att en stor del av publiken hör till hbtqi+-kategorin, d.v.s. människor tillhörande olika sexuella minoritet och könsidentiteter.

Jag funderar under kvällen hur går detta ihop med landet Israel i övrigt? Hur kommer man överens i landet, med de olikheter man har?

Det enkla svaret är: nej, det går inte ihop. Trots idealet att vara en judisk nation, med en historia av kibbutzideologi och annat, är Israel idag ett djup splittrat land.

Då har jag inte ens nämn något om konflikterna mellan Israeler, bosättare och palestinier. Redan inom det judiska folket är man splittrat.

I Israel finns ett uttryck: I Jerusalem ber man, i Tel Aviv dansar man och i Haifa jobbar man. Det är stora skillnader mellan de religiöst konservativa kvarteren i Jerusalem, och de liberala kretsarna i Tel Aviv som arrangerar sina schlagerkvällar. Det resulterar i problem.

I Tel Aviv är det stora protester många av kvällarna under veckan jag är i Israel. Man protesterar mot Benjamin Netanyahus försök att förändra den lagstiftande makten i landet gällande Högsta Domstolen. Detta skulle möjliggöra en diktatur.

I Jerusalem är det åtminstone den veckan väldigt lugn, även om man också där protesterat. Någon säger att de som valt in ”Bibi” Netanyahu är fattiga människor, utan desto vidare utbildning. Medan de mera välutbildade Tel Avivborna inte är nöjda.

Det är omöjligt att bygga ett hållbart och fredligt samhälle, när det egna folket är så djup splittrat att inte ens de kommer överens. Detta är också en liten tanke till oss.

Om vårt samhälle blir för polariserat, kommer vi heller inte att kunna bevara vår samhällsfred och den balans av konsensus som långa tider präglat vårt land.

Det är inte bra om skillnaderna blir för stora, vi måste sträva efter att komma överens och bygga ett samförstånd.

Nu undrar du kanske varför jag har så mycket samhälleliga, kanske renat av politiska åsikter i en mera religiös kolumn.

Mitt svar skulle vara att det till det lutherska arvet hör att bry sig om sitt samhälle och vara goda medborgare.

Att vara en god medborgare är i en luthersk kontext lika viktigt som att vara en god församlingsmedlem.

Det finns en tanke på två regementen som man kan verka inom.

Att det religiösa inte är viktigare än livet som medborgare.

Att man kan uppfylla sin uppgift i livet också som en god samhällsmedborgare och bidra till att bygga ett gott samhälle.