Naturvärden och hållbar matproduktion

Vårt förhållande till naturen och matproduktionen är i ett brytningsskede. Vi upplever en stark skuldkänsla för minskningen av mångfaldigheten och natursvinnet. Vi funderar på orsak-följd-förhållanden och trycket speciellt mot primärnäringarna växer hela tiden. I vårt samhälle finns ett behov att hitta alternativa utvecklingsstigar för jord- och skogsbrukspolitiken samt fiskeripolitiken. Vad är hållbart? Hur skapa hållbara lösningar då matproduktionen är i kris?

Vi vet och erkänner att naturutplåningen har sitt ursprung i den okloka användningen av naturresurserna varvid de största effekterna föds inom avrinningsområdenas markanvändning och därmed orsakat ändringar i både näringsflöden och ekosystemet.

Matproduktionen påverkar klimatet och våra vattendrag och därför har samhället lagt an på att styra förutom produktionssätten även konsumenten att beakta hälsosammare och mera ansvarsfulla miljöval. Då styrmekanismer används är centrala frågan – hur skapa framtidstro och lönsamhet för dem som ansvarar för matproduktionen?

Att rita en vägkarta för att åstadkomma ändringar är inte en lätt uppgift. Då ett känt svenskt varumärke i sin reklam uppmanade oss att sluta dricka mjölk så förstod inte en vanlig konsument genast vad det sedan betyder för mångfaldigheten och natursvinnet.

Då WWF utan större förståelse av helheten för några år sedan rödlistade sikfisket drabbades hela produktions- och förädlingsindustrin då handelskedjan trodde att alla sikbestånd och också den importerade kanadensiska siken var rödlistade.

Det österbottniska sikfisket drabbades värst. Siken och sikfisket är aktuellt nu också – hoppas med bättre kunskap än förr.

Vad är alltså hållbart? Hurudana är hållbara levnadssätt och sådana verksamhetsomgivningar, där även utnyttjandet av naturresurserna är berättigade? Vid granskningen av olika människo- och yrkesgruppers förhållanden till miljön så kan man indela denna växelverkan på flera olika sätt, till exempel:

Efter bilfärden väntar stadsbons egen sommarstuga, strand och bastu, vilka berättigar till en känsla av äkta förståelse för naturen. Av olika intressegrupper med stark naturkänsla kan nämnas jägarna och fritidsfiskarna vilka också utnyttjar naturresurserna. Även fågelskådarna är en stor intressegrupp med starka naturvärden. Alla dessa intressegrupper har sin syn på naturen.

De mest samhälleligt värdefulla yrkesbundna naturförhållanden besitter de som är anknutna till jordbruket, djurhushållning, fisket och fiskodling. Dessa yrkesgrupper ansvarar för produktionen av våra baslivsmedel och är därmed mest beroende av de ekosystemtjänster och övriga faktorer som påverkar företagarnas och familjernas möjligheter till ett tryggt och förutseende liv. De är så kallade nyckelgrupper vid upprätthållandet av en levande landsbygd och fungerande matkedja.

Den kvalitativa rätten till miljön/naturen definierades redan vid Stockholms miljökongress 1972 och Finland godkände även så kallade Århus-avtalet 2004, det vill säga individens rätt till en miljö som tryggar hennes välmående och hälsa. Rätten och ansvaret att skydda och utnyttja naturen är sedan inskrivna i olika direktiv, lagar och beslutsprocesser i Finland och EU.

Vi lever i en tid där vi alltmer uppskattas som ekologiska medborgare med rättigheter till och framför allt skyldigheter mot naturen.

Vi har en ganska bra bild av olika produktionsriktningarnas miljöpåverkan. Speciellt jord- och skogsbruket samt fiskodlingen väcker stora känslor i Finland.

Vi måste dock förstå att i olika delar av vårt land och vattendrag är proportionerna mycket växlande och därmed är det skäl att undvika så kallade mekaniska slutsatser. Till exempel i Skärgårdshavet och Bottenhavet är proportionerna helt annorlunda än i sjön Pyhäjärvi i Säkylä kommun. Trots detta är det kommersiella fiskets betydelse mycket stor i dessa vattendrag – och inte bara sett ur ekologiska hållbarheten.

Då diskussioner om framtida miljö- och matpolitik förs så måste våra partier lyssna på de mest högaktade institutioner såsom Helsingfors universitet, Finlands miljöcentral och Naturresurscentret vilka sällan producerar publikationer som tjänar alla dimensioner av hållbarheten utan oftast omfattar bara den ekologiska dimensionen. Detta gäller även Åbo Akademi.

Vår kunskapshorisont fylls dock av mycket annat än ekologi. Då man publicerar till exempel skarvens roll i kustens abborrbestånd så glömmer man förutom lokaleffekterna också de övriga arternas roll samt växelverkan vid olika kustregioner och hur de har och haft sin verkan i kustfiskarens verksamhetsmiljö.

Efter tiotals år av sittande arbetsgrupper har man kommit fram att ingen art i själva verket haft den avgörande verkan i att kustfisket håller på att försvinna. Samtidigt kan dessa institutioner uppmana oss konsumenter att äta mera hälsosam fisk.

Efterfrågan finns men då framtidstron försvinner blir verkligheten annorlunda. Antalet stödberättigade yrkesfiskare (skarv- och sälersättningar) var i hela kustområdet (Finska viken, Skärgårdshavet, Bottenhavet) ännu år 2010 100 och senast år 2020 bara 45.

Yrkesfisket blir alltmer husbehovsfiske då fiskeriförvaltningens register fylls av fiskare som vill använda mer än tillåtna 8 nät (lagen om fiske). Enligt vissa forskare beror händelseförloppet av så många olika faktorer, kanske mest på grund av eutrofieringen. Bra sagt och utan ansvar.

Då diskussionens tyngdpunkt ligger i att decimera våra utsläpp av näringsämnen så kan man fråga sig med vilken kunskapsbas och miljösyn man närmar sig en primärproducent i jordbruket eller fisket? Att eftersträva hållbar utveckling förutsätter av ovan nämnda institutioner bredare kompetensområde och därefter också annorlunda tillvägagångssätt i beslutsfattandet.

Då olika användargrupper av samma naturresurs (yrkesfiskare-säl-skarv) lever i växelverkan och det uppstår konfrontation mellan dessa så bör samhället och beslutfattare ställa sig frågan: vilka åtgärder är berättigade om den ena eller andra användargruppen förhindrar eller utesluter tredje partens möjlighet att utnyttja sin egendom eller fiskerätt på lokalplan?

På svenska alltså: hur fördela samma resurs rättvisare eller vilken användargrupp bör minska på trycket för att vi kan nå en helhetslösning som ger även människan en trygg framtidstro och rimliga levnadsvillkor?