Naturskydd i Skärgårdshavet och beskattningsproblematik

Beskattningen av fastigheter i Skärgårdshavet har i år reviderats. Detta gäller också beskattningen av privata naturskyddsområden trots att de i många fall är obrukbara. Där finns inga byggrätter och skogen får inte avverkas för försäljning. Ofta är det frågan om kala ljung- och enbevuxna öar som till sin areal kan vara rätt stora. Liknande chockhöjningar av fastighetsskatter både i Stockholms skärgård och på den svenska västkusten har tvingat mången skärgårdsbo i vårt grannland att sälja sina öar, flytta bort och påbörja ett nytt liv, eller åtminstone ett liv på en ny plats.

Med tanke på det marina naturskyddet i Finland som ofta omfattar större områden där både undervattensmiljön och småöar ingår, är den höjda beskattningen ett steg i fel riktning. Vem skulle vilja eller ens ha möjlighet att skydda miljön om prislappen är oöverkomlig?

Vad är då avsikten med att skydda våra havsmiljöer och omkringliggande öar? Utgångspunkten för det marina miljöskyddet är att havsområden har olika värden. Vissa områden är högproduktiva, har rikliga och mångformiga bestånd av växter och djur, medan andra områden är fattigare och antagligen mindre viktiga. Genom att ta reda på var de mest värdefulla områdena finns och skydda dem, kan de bistå övriga områden med fiskyngel och export av andra arter. Till exempel är knappa 4 procent av de finska kustvattnen lämpliga för göslek, så det gäller att vara varsam med just dessa 4 procent för att upprätthålla gösfisket eller ens möjliggöra det på lång sikt.

Systematiska undervattensinventeringar har gjorts i de finska havsområdena i 15 års tid och informationen som erhållits är grunden för kunskapsbaserad marin miljöförvaltning. För att hållbart kunna nyttja våra havsområden, görs det som bäst upp marina områdesplaner. Målsättningen är att i övergripande samarbete planera in olika typer av aktiviteter där de lämpar sig bäst, och där de är minst skadliga för miljön. De första planerna för varje havsområde i Finland skall vara klara våren 2021.

Speciellt för Finland är att vattnen ofta är privatägda, vilket betyder att vattenägare också är intressenter vid både områdesplanering och planering av eventuella skyddsåtgärder. Är det ändamålsenligt att fågelkobbar och utskär som man inte ens kommer iland på på grund av dyning och avsaknad av naturhamnar, beskattas av den som råkar äga dem? Är nästa (o)logiska steg att också de privata vattnen, som i motsats till klippöarna kan ge inkomster via fiske och sålda fiskelov, börjar beskattas?

Det verkar bli än mindre attraktivt att som privatperson äga och värna om de värdefulla miljöer ovanom och under ytan som finns ute till havs, miljöer som ofta är mångformiga, produktiva och relativt opåverkade av mänsklig aktivitet. Naturen och skyddet av den väger tydligen lätt då skatteförvaltningen justerar och maximerar sina inkomster. Miljöministeriet, som är ansvarigt för miljöskyddet i Finland, borde snarast prata allvar med skatteverket och, varför inte inkludera Skärgårdsdelegationen, miljöforskare, skyddsbiologer och områdesplanerare för att reda ut hur problematiken kring beskattningen av naturskyddsområdena bör lösas. Att varje mark- och vattenägare case by case skall få sina eventuella rättelseyrkanden till skattebesluten evaluerade och sin slutliga fastighetsskatt fastställd, är varken transparent eller rättvist, och gynnar tyvärr inte naturskyddet.

“Vårt hav i förändring” är en serie kolumner skrivna av forskare i Miljö- och marinbiologi, samt profileringsområdet Havet, vid Åbo Akademi. I texterna beskrivs hur Östersjön och livet i havet fungerar och förändras, vad vi kan göra, och vad som redan görs, för ett friskare hav.

Sonja Salovius-Laurén Specialforskare

Åbo Akademi