Naturskydd – den hållbara vägen in i krisernas tid

Under Östersjödagen, den sista augusti, deltog jag i Forum Marinums öppna dag för Östersjön. Istället för att hålla föredrag i vanlig ordning, bestämde jag mig för att denna gång använda tiden till att samtala med besökarna vid en av våra utställningar istället. Det visade sig vara ett givande drag.

En mångfacetterad skara valde att stanna till för ett samtal: både stora och små, de långtifrån och nära, och de med svenska, finska, och engelska som konversationsspråk. En sak återkom dock ofta i samtalen, frågorna kring behovet av naturskydd. Jag är litet förvånad över detta. Diskussioner i dylika sammanhang brukar snarare handla om miljöutmaningarna och vems ”fel” det är, men denna gång förekom överlag ett mer konstruktivt sinnelag – en mer lösningsinriktad attityd, och en känsla av att detta brådskar. Det var lätt att då svara jakande – jo det är bråttom och jo naturskydd av olika slag är fortfarande ett av de mest kostnadseffektiva sätten ifall vi vill bevara natur, unika arter och möjligheter för oss människor att må bra och utnyttja naturen för vår vinning på olika sätt.

Kanske förekom detta tema på grund av ännu en rekordsommar när det kommer till klimatförändringar, en sommar där vi sett stora skador som följd av att naturens naturliga förmåga att förse oss med skydd och stabilitet minskats. Kanske aktualiserades temat i och med det potentiella strömmingsfiskestoppet, som även var på mångas läppar. I några fall hade personen hört om de globala målen att bevara 30 procent av vår undervattensmiljö före 2030.

En av de första sakerna vi diskuterade var vem och vad som kan tänkas bevaras och därmed ingå i naturskydd eller skyddsområden? Skall bara unika djur för området få ingå – och vilka typer av miljöer? Skall man bara beakta djuret i fråga eller bör man se till industrin och samhällets behov, och hur gör man det i så fall? I flera samtal kom frågor kring restaurering upp: tex. hur lönsamt är det, kan vem som helst delta och hjälpa i sådana projekt o.s.v.?

Det skojiga med detta diskussionstema, var att mer eller mindre samma frågor ställdes på kick-off mötet för det nya EU Horizon projektet ”Protect Baltic”, där jag tillsammans med två andra kolleger från vårt tvärvetenskapliga forskningsprofil Havet deltog i, måndagen därpå. Denna gång var dock publiken andra havsforskare och experter. Projektet har som mål att upprätta ett nätverk av skyddsområden i Östersjön. Ett nätverk av skyddsområden behövs eftersom arter som tex. strömming och torsk, för att inte tala om våra sjöfåglar, rör sig över stora områden i Östersjön. De bryr sig inte om landsgränser, utan simmar eller flyger mellan lekplatser vid kusten och öppnare vattenmassor för att finna mat, övervintringsområden i söder och häckningsområden i norr. Då är det viktigt att kunna planera skyddsområdena så att detta kan tas i beaktande på bästa sätt i hela Östersjöområdet.

En annan viktig aspekt är att kunna ta med i beräkningarna och följa upp de varor och tjänster som olika livsmiljöer och arter förser oss med inom skyddsområdena. Projektet kommer att arbeta i aktiv dialog med intressenter av olika slag, något som jag ser framemot. I projektet kommer även olika restaureringsmöjligheter utvärderas, och dessutom de juridiska utmaningarna och möjligheterna med skyddsområden och restaureringsmöjligheter.

Det senare är mycket viktigt och saknar motstycke i något annat projekt. Utmaningarna från det juridiska- och styrningsperspektivet är många i och med de många nivåerna i styrningskedjan från de globala målen, EU, länderna, till län, kommuner, städer osv. och alla länder med något olika upplägg. Projektet är sagt att kunna bli ett riktmärke för framtida havsskydd och skyddsområdesplanering. Projektet är femårigt, men vi kavlade alla upp ärmarna redan nu i och med att temat är brådskande, och den enda hållbara vägen framåt för oss i en framtid som redan är här när det kommer till globala förändringar i klimat, biodiversitet och föroreningar.

Här kan du läsa fler kolumner av Anna Törnroos-Remes.