Natura 2021

I onsdagens (5/5) ÅU kan man läsa Miljöcentralens kungörelse om att Miljöministeriet gett grönt ljus för att Natura-reserverade områden skall tvångsinlösas i Pargas. Alltsedan 1997 har detta Damoklessvärd hängt över markägarna, som trots löften då det begav sig, att endast, och uttryckligen endast frivilliga markförvärv skulle anslutas till Natura.

Det har gått 24 år och det har nu redan vuxit upp en helt ny generation under tiden då dessa Natura reservationer stampat på stället, dels på grund av okunniga tjänstemän och framförallt sådana som saknat förmåga att förhandla, väl medvetna om, att om ingen överenskommelse nås, kan man använda tvång.

Då, 1997 leddes en ministergrupp av miljöminister Pekka Haavisto, som gick igenom de till Natura föreslagna områdena. Då Haavisto tillfrågades, hur programmet skulle förverkligas lovade han att endast sådana områden skulle tas med där man uttryckligen kommit överens med markägaren, och han tillade att man inte kommer att tillämpa några som helst tvångsåtgärder gentemot ägarna.

Men Haavisto struntade helt i givna löften om frivillighet och EU:s direktiv där man utgår från att hänsyn bör tagas till ekonomiska, sociala och kulturella behov och lokala särdrag.

Arbetsgruppen ansåg att allt som inte var fritidstomter var potentiellt intressant Natura stoff.

Och hur gick det sen? De som besvärat sig mot förfarandet och inte ville ställa sina marker till förfogande vann intet gehör. Det mest hårresande i processen var sedan det faktum att miljömyndigheterna som gjort upp listan på skyddsområdena tillika själva var besvärsinstans: samma myndighet skulle ta ställning till anmärkningar mot eget arbete.

Jäv i högsta grad. Man förvånas alltså inte över resultatet. Ett sådant förfarande kan inte vara lagligt och borde än i denna dag granskas opartiskt. Haavistos ministerarbetsgrupp gick ju så grundligt tillväga att ett par holmar i Sverige kom med på finska Natura-listan.

Som exempel kan jag nämna då en anmärkning gjordes mot Natura beslutet, gav Miljöcentralen lugnande besked med följande: ”Att ett område hör till nätverket Natura orsakar i sig inga direkta begränsningar i fråga om hur området används. Sådana åtgärder är alltjämt tillåtna som sannolikt inte i betydelsefull omfattning försvagar naturtyper och livsmiljöer” … I klartext betydde det i alla fall att alla åtgärder på området var förbjudna utom sådant som hör till allemansrätten. Såklart.

Hur annars. Stadsbornas rättigheter skall inte rubbas men markägare är fritt villebråd. Miljöcentralen har många gånger försäkrat att allt som hör till Natura är frivilligt, om man kommer överens, men uttryckligen på deras villkor. Alltså fullständigt ren utpressning.

Om en tjuv ställs inför rätta så får han gratis juridisk hjälp, men den bestulna får själv betala sin advokat. Här har vi ett liknande scenario, och staten är tjuven. Det skulle enligt mitt sätt att se på saken vara rättvist om markägarna också per automatik skulle få juridisk hjälp med statliga medel i Natura processer.

Man frågar sig hur Miljöministeriet i det nu aktuella fallet i Pargas kan bifalla Miljöcentralens anhållan om tvångsinlösen då Natura processen skett på ett så tvivelaktigt sätt. Men här dömer ju också Miljöministeriet i egen sak. Markägarna är ju helt oskyldiga till denna uppenbara orättvisa. De summor miljöcentralen erbjuder för fredning, far en måttligt begåvad jurist iväg med på några veckor.

Jag anser att hela Natura processen borde rivas upp och alla markägare som känner sig orättmätigt behandlade skulle få sin sak omprövad. Man skyller oftast på EU att Finlands röst inte hörs i den församlingen om det så gäller Natura, skarvar eller sälar . Nu plötsligt i dessa dagar tycks det vara tvärt om, Finland kan rubba hela EU:s ekonomi. Hur ligger det till, är det vi medborgare som är manipulerade?