Nato är grunden för Europas försvar

I den finländska säkerhetspolitiska debatten har man satt stort hopp till Europeiska unionen. Unionens försvarspolitiska samarbete intensifieras visserligen, men endast i mycket små steg.

Det finns två svagheter: för det första har Europeiska unionens medlemsstater mycket olika syn på hot, både historiskt och geografiskt sett. Det andra problemet gäller beslutsfattandet. Alla utrikes- och säkerhetspolitiska beslut kräver full enighet från alla 27 medlemsstater. Detta gör EU till en alltför långsam och oflexibel aktör i en akut krissituation.

Det finns möjlighet att ändra båda omständigheter under våren. I mars ska medlemsstaterna anta EU:s nya säkerhetspolitiska handlingsplan, den så kallade strategiska kompassen. Den syftar till att identifiera vanliga hot och hur man ska reagera på dem.

Under våren avslutas också konferensen om Europas framtid, där man kommer att dra upp linjerna för behoven av att reformera EU. En av de viktigaste av dessa behov är den internationella förmågan: Europeiska unionen måste gå över till omröstning med kvalificerad majoritet för vissa utrikespolitiska beslut. Det skulle göra beslutsfattandet snabbare och effektivare.

I många frågor har den europeiska försvarsunionen tagit viktiga steg under de senaste åren. Detta gäller särskilt försvarsindustrin. Det har inrättats en fond för försvarsindustrin som fram till slutet av året kommer att investera nästan två miljarder i forskning och utveckling på detta område. Fonden för militär rörlighet bygger för sin del upp gränsöverskridande infrastruktur som möjliggör att utrustningen kan flyttas smidigare inom EU. I detta sammanhang är Rail Baltica, järnvägsförbindelsen i Baltikum, en viktig länk för Finland, tillsammans med hamnarna.

I februari lade EU-kommissionen fram en rad nya förslag för att uppmuntra medlemsstaterna att göra gemensamma försvarsinköp, reformera beskattningen och effektivisera kontrollen av vapenexport. Det europeiska försvarssamarbetet kommer verkligen att intensifieras, men vi ska inte förvänta oss mirakel.

Man bör komma ihåg att de flesta av EU:s medlemsstater är medlemmar i Nato och inte har någon önskan eller behov av att bygga upp ett system som ska överlappa med Nato. EU:s försvarssamarbete är därför mer ett bredare säkerhetssamarbete som fungerar där Nato inte gör det. Det handlar om förvaltningen av EU:s yttre gränser, fredsbevarande utanför Europa, kampen mot terrorism, cybersäkerhet och i viss mån nu även försvarsindustrin.

Att undvika överlappningar gäller också EU:s säkerhetsgarantier som finländarna har talat mycket om. Finland, liksom Europaparlamentet, har i åratal försökt få kommissionen och medlemsstaterna att klargöra tolkningen och de operativa processerna i samband med denna artikel 42.7, men detta har inte skett.

Artikeln i fråga är helt en sak mellan EU-medlemsstaterna. De 27 medlemsstaterna har mycket olika tolkningar av denna artikel, och varken kommissionen eller Europaparlamentet har befogenhet att aktivera eller genomföra den. De flesta EU-länder har redan säkerhetsgarantier genom Nato och har inget behov av att definiera artikeln ytterligare.

I den strategiska kompassen öppnas artikel 42.7 endast i riktning mot cybersäkerhet. I planeringstexterna anges att gemensamma EU-övningar för att stärka artikeln kommer att fortsätta, och från och med 2022 kommer detta att omfatta regelbundna cyberövningar. Fokuseringen på cybersäkerheten är vettigt för EU, men det är nog klart att den inte är tillräcklig för Finland.

Samtidigt som Finland har ett egenintresse av att föra EU:s försvar framåt måste man förstå att Nato även i fortsättningen kommer att vara EU:s grundläggande försvarsstruktur. Ett närmare EU-samarbete är endast ett komplement till Nato, inte en ersättning för den. Ett medlemskap i Nato skulle därför också stärka Finlands säkerhetspolitiska ställning.