Närturismen blomstrar

Föreningens syfte är att arbeta för ”spridandet av ökad kunskap om eget land hos egna landsmän, söka förmå det största möjliga antal landsmän ur alla möjliga samhällsklasser att genom resor, vandringar, längre och kortare färder vidga sin kunskap om eget land”.

I dessa ordalag beskrev Finlands Turistförening sitt främsta syfte i början av 1920-talet – och om man inte kände till att en delorsak är en global pandemi skulle man kunna tro att dess alla drömmar har besannats sommaren 2021. Sommaren 2020 reste finländarna flitigt runt i hemlandet – en del gjorde det i brist på alternativ, andra tog vara på chansen i en tid som man trodde skulle bli ett kort undantag.

När vi nu är inne på den andra pandemisommaren har takten inte avtagit. Folk reser land och rike runt i alla fyra väderstreck och verkar leva upp till den devis som en annan tidig turismaktör, Turistbyrån Finlandia, spred för hundra år sedan: ”Lär känna ditt land och ditt folk!”

Ordet turist, härlett ur ordet för tur, användes första gången i slutet av 1700-talet medan det första belägget för begreppet turism är från 1811. Det var ändå först i slutet av 1800-talet som turismen började utvecklas till det massfenomen den är idag – detta tack vare förbättrade kommunikationer och att allt fler i medelklassen hade ekonomiska resurser som möjliggjorde resande. Efter första världskriget beskrev Turistbyrån Finlandia den globala turismen som ”nutidens internationella folkvandringar” – ett fenomen så omfattande att det ”famnar jordens alla länder och folk”.

En förutsättning för och en följd av den växande turismen var branschens organisering. Finlands Turistförening grundades 1887, med syfte att förbättra infrastrukturen för resande och för att locka både inhemska och utländska turister. Man arbetade för att modernisera hotell- och gästgiveribranschen, för att få till stånd bättre kommunikationer till turistmål och för att göra svårtillgängliga trakter tillgängliga för större mängder besökare.

Redan i början av 1900-talet var Lappland en prioritet, liksom andra avlägsna nationallandskap och rutter som sträckte sig till Punkaharju, Ule älv, Hogland och Koli. Särskilt på det sistnämnda verkar folk flockas också den här sommaren – precis som förra året.

Kring sekelskiftet 1900 hade turismen blivit så omfattande att man i allt högre grad började betrakta den som en potentiell nationalekonomisk tillgång. Att locka turister var väl förenligt med den merkantilistiska anda som präglade tiden och som avspeglades i ett medvetet gynnande av inhemska industrier och näringar. Turister innebar inkomster för transportindustrin, restauranger och hotell – och gynnade också inhemskt hantverk och inhemska industriprodukter.

I början av 1920-talet redogjorde pressen flitigt för den stora betydelse som turistnäringen hade för nationalekonomin i länder som Schweiz, Italien och Frankrike. I Norden var Norge det enda landet där utländska turister kunde räknas som en betydande inkomstkälla.

I jämförelse var turismens betydelse för Finlands nationalekonomi närmast obefintlig. Som ett exempel kan nämnas att 5000 färjepassagerare registrerades i Åbo hamn i maj-september 1913 – vilket kan ställas i relation till ca 3,5 miljoner passagerare före koronapandemin. Den i särklass viktigaste inkomstkällan för den finländska turistnäringen före första världskriget utgjorde de tiotusentals ryssar som spenderade somrarna i östra Finland, men även denna källa sinade efter att gränsen stängdes efter att Finland blivit självständigt.

Ett viktigt led i turistföreningarnas verksamhet var att ge ut resehandböcker för besöksmål och olika orter i Finland – i former som är välbekanta från de reseguider som säljs ännu idag. Stadsguiden Vägvisare genom Åbo, utgiven av Finlands Turistförenings filial i Åbo 1913, inleds som sig bör med en kort historisk översikt över stadens skeden. Därefter följer detaljerad information om ankomsten till Åbo, hotell, restauranger, kaféer och lokaltransport.

Under rubriken ”Vad en främling bör se i Åbo” listas stadens viktigaste sevärdheter. För att få en överblick över staden rekommenderas turisten bestiga Vårdberget eller Samppalinnaberget, medan så gott som alla viktiga sevärdheter kunde beskådas under en spårvagnsfärd på en timme.

Efter två pandemisomrar som präglats av närturism har man nästan redan hunnit glömma hur resandet såg ut för två år sedan. Sedan andra världskriget har inget skett som så radikalt skulle ha begränsat turismen – globalt och till och med mellan grannländer. I väntan på att se hur resandet påverkas på lång sikt hinner många ännu med några turer i hemlandet.