När våldet blir vardag – "Det var knäckande att veta att vännerna visste vad som pågick, men de blundade"

Det började redan ett halvt år efter att förhållandet hade inletts.

De elaka orden. Förnedringen. Utfrysningen. Utskällningarna. De subtila hoten som fick henne att känna sig värdelös, ful och oduglig.

Snart började också de fysiska övergreppen. Ingen misshandel eller grovt våld, men tillräckligt för att hon skulle få blåmärken och andra kroppsliga spår.

Hennes självbild blev vriden och hon intalade sig att allt var hennes fel och att det var hon som betett sig tokigt. Hon förlät honom gång på gång då han bad om ursäkt och skyllde sitt beteende på sin uppväxt eller på att han varit full.

Hon trodde alltid att det skulle bli bättre och stundvis kunde hon pusta ut i några veckor. Men det blev bara värre.

– Nu efteråt inser jag att det fanns tidiga tecken på att allt inte var okej, men jag såg dem inte. Jag var ung och godtrogen och hade inga riktiga referenser på hurudant ett förhållande ska vara. Jag har jämfört mig med grodan som läggs i kallt vatten som sakta värms upp. Den märker inte hur vattnet blir varmare och snart kokar den ihjäl.

Orden är Lauras. De kunde lika bra vara Sofias, Pirjos, Leyas eller någon annan av de otaliga kvinnor som utsätts för våld i hemmet.

Jag fick bara stå där och lyssna på hur värdelös och äcklig jag var. Att jag inte förtjänade att leva. Att jag var en slyna, fitta, hora… Han knöt sina händer framför mitt ansikte o tryckte knytnävarna mot mina kinder.

Laura träffade sin blivande man efter att ha lämnat ett tidigare destruktivt förhållande. Han var humoristisk och förstående och Laura hade inga problem att falla för honom.

Efter att övergreppen börjat försökte hon blidka honom på olika sätt. Hon lagade fina middagar och lärde sig läsa av mannens sinnesstämningar. Hon gick på tå för att undvika konfrontation och lät sig kuvas.

Men ingenting var tillräckligt och mardrömmen fortsatte. Som ett försök att normalisera förhållandet gifte de sig efter ett par år.

– Samma dag som bröllopet var jag tveksam om jag gör rätt. Men jag trodde att när vi gift oss och fått barn skulle allt bli bättre och jag ignorerade de många varningssignalerna. Redan efter ett par veckor insåg jag att jag gjort mitt livs största misstag. Det var efter att vi gift oss som allting eskalerade och jag var tvungen att fly från hemmet.

Jag fortsatte att stirra snett ner i golvet medan han gick emot mig, provocerade mig, skrek i mina öron, knuffade mig, grep tag om mina armar, svor, förolämpade, hotade…

Skuldkänslorna och skammen blev starkare.

Hon teg och förnekade allt det hemska som hände innanför hemmets fyra väggar. En plats som i vanliga fall ska vara ett ställe för kärlek och omsorg, men som i Lauras fall var som ett avgrundsdjupt svart hål.

– Skammen och skulden gjorde att jag stannade kvar. Jag ville att ingen skulle få veta hur jag hade det.

– Det är märkligt det här med skuld. Jag trodde det var mitt fel att han mådde dåligt och att jag hade misslyckats med att göra honom glad och frisk.

Efter tre år tog hon mod till sig och berättade om sitt liv för en vän. Det kändes bra och värdefullt. Vännen lyssnade och ställde inga krav eller kom med snusförnuftiga kommentarer om att hon borde ha stuckit för länge sedan. Ett bemötande som är vanligt då kvinnor berättar om sina våldsamma män, säger Laura.

– Ansvaret läggs på kvinnan och man får känslan av att man får skylla sig själv då man stannar kvar. Men då självförtroendet är i botten, krafterna är slut och man är livrädd är det inte lätt att gå. På något vridet sätt känns det ändå säkrare i det egna hemmet där man tror sig ha kontroll och tror att man kan fly innan det spårar ur totalt.

Till slut lyckades Laura samla krafter och flytta ut ur det gemensamma hemmet.

De bodde på skilda håll, men trakasserierna fortsatte i form av otäcka meddelanden, hot och ovälkomna besök i hennes nya hem och på arbetsplatsen. Hon installerade ett alarm i huset och bad släktingar och vänner sova över.

Hans ansikte var fast i mitt. Andedräkten av alkohol och cigarettrök sved i mina ögon, gjorde mig illamående. Hans saliv dränkte mitt ansikte då han öste förolämpningar och könsord över mig.

För att få hjälp kontaktade hon Polisen. Socialen kopplades också in, men Laura fick inte den hjälp hon hade hoppats på. Polisen bemötte henne med en suck och konstaterade att Laura nog kan göra en anmälan, men att det bara skulle leda till att mannen provocerades ytterligare och att hon kastade bensin på brasan.

Socialarbetaren sade sig ha erfarenheter av liknande fall och att det inte skulle bli bättre förrän Laura flyttade från orten. Samma signaler fick hon av tingsrättsdomaren som senare gav mannen ett utvidgat besöksförbud.

– Inställningen är att sådant här hör till skilsmässor och vårdnadstvister, men det är helt sjukt. Man ska inte behöva bli bemött med en djup suck och få känslan av att man belastar myndigheterna. Jag gjorde allt för att få hjälp, men systemet kunde inte skydda mig.

– Jag var tvungen att bo hos vänner och kollegor medan han inte ens var kallad till förhör.

Laura var utmattad och psykiskt nedbruten. Att ta livet av sig kändes som ett seriöst alternativ, men tanken på att hennes barn skulle bli utan mamma fick henne att kämpa vidare. Nu efteråt frågar hon sig hur hon orkade.

– Det är konstigt hur man hittar den där orken då den egentligen inte finns. Men om man har barn så hittar man som mamma alltid den där kraften.

Kvinnan står ensam och övergiven

Polisförhör varvades med samtalsterapi, besök hos socialen och diskussioner med jurister. Men fortfarande var det känslan av att vara ensam och övergiven som kastade en skugga över hennes liv.

– Det är offret och den utsatta som ska orka med allt och ta reda på allt, samtidigt som man är livrädd. Mannen går vidare med sitt liv och behöver inte ens vara med på rättegången.

– Det finns hjälp att få, men hur ska man förmå sig att söka den då ens första prioritet är att överleva. I kombination med skammen och rädslan är det dömt att misslyckas.

Laura är också besviken på hur omgivningen reagerade då sanningen om hennes förhållande blev känt. Gemensamma vänner vände henne ryggen och de som fortfarande umgicks med henne valde att leka tysta leken.

– Det var knäckande att veta att vännerna visste vad som pågick, men de låtsades som om ingenting. Det var lättare att blunda. Då existerar inte problemet och man behöver inte engagera sig. Jag har aldrig känt mig så ensam som när jag var bland människor och blev behandlad så här.

Jag var övertygad om att det var min sista stund i livet. Paniken var fullkomlig. Det enda jag kunde tänka på var mitt barn. Vad skulle hända med hen?

Senare sade grannarna att de hade misstänkt att allt inte stod rätt till och att de hade undrat över hennes blåmärken. Men ingen frågade hur hon mådde.

– Det hör till jargongen och kulturen att inte lägga sig i det som händer i andras äktenskap eller förhållanden. Men skulle folk våga öppna ögonen och säga ifrån skulle det här inte vara ett så stort problem. Det värsta man kan göra är att vända bort blicken. Det är fruktansvärt.

Hon efterlyser därför en bredare samhällsdiskussion om våld i närståenderelationer och att man redan i skolorna skulle tala om flickors och kvinnors rättigheter och hur man ska bli bemött.

– Man måste redan i tidig ålder lära sig självrespekt, att det är okej att säga ifrån och förstå att inte känna skam om man blir illa behandlad. Det finns så mycket illamående i dag att det skulle vara värt ett helt egen ämne.

Ett par år efter den första poliskontakten gjorde hon ett nytt försök och då gick det bättre. Polisen uppmanade henne att lämna in en ansökan om utvidgat besöksförbud vilket också beviljades efter några månader.

Den första tiden höll sig ex-mannen undan, men efter en tid var förbudet som ett tomt papper utan betydelse och trakasserierna fortsatte. Hon gjorde en ny anmälan. I dag, elva månader senare har hon inte hört någonting om hur ärendet framskrider.

"Nu mår jag bättre"

Nu bor Laura inte längre kvar på samma ort som ex-mannen. Hon har ett nytt kärleksfullt förhållande, men minnena lämnar henne inte.

– Efter att jag flyttat och kände mig säker sköljde allting över mig i form av utmattning, mardrömmar och rädslor. Jag hade blivit förvarnad om att när allt är över kommer känslorna ikapp mig och den posttraumatiska stressen blev ett stort problem.

– Nu mår jag bättre än någonsin. Men trots att allting känns mycket mycket lättare tror jag att ärren kommer att sitta kvar och att jag aldrig får tillbaka den Laura som jag en gång var. Men det blir bättre hela tiden.

Årligen utfärdar Egentliga Finlands tingsrätt i medeltal ett besöksförbud i veckan. År 2018 var siffran 66, år 2019 51 och i fjol 60.

Laura heter egentligen något annat.