När politiken tvingas vara svartvit
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
De senaste dagarna har det varit häftiga diskussioner om olika värderingar inom politiken. Motpolerna sätts mot varandra för att skapa färggranna debatter och utrymmet för att reflektera över vad partierna egentligen står för krymper.
Det här fenomenet blir alltmer uppenbart varje gång vi går mot ett val. Kandidaterna ombeds svara JA eller NEJ på diverse frågor och får man tid att förklara sig ska det göras på högst en minut – helst lite kortare.
Diskussionen kring vilka värderingar partiet i grund och botten står för hamnar i skymundan i dessa debatter. Politiken görs allt mer tillspetsad på bekostnad av den verkliga mångfalden.
De senaste veckornas diskussioner visar ändå hur viktig ett partis värdegrund faktiskt är. Mediarubrikerna tyder också på att vi borde bli bättre på att prata om vilka värderingar partierna faktiskt står för och vad dessa verkligen också innebär.
Samhällsdebatten skulle må bra av att på ett djupare sätt lyfta fram konsekvenserna och resultaten av kärnfrågorna de olika partierna jobbar med och vilka värderingar som ligger som grund för till exempel kommunalvalsprogrammet. Det är ju den här värdegrunden som beslut kommer att basera sig på under de kommande åren.
Eftersom resultaten av besluten ofta kan ses först med några års fördröjning, måste vi titta i backspegeln för att förstå varför vi idag står där vi står.
Under den förra regeringsperioden ansågs det allt mer rumsrent att spela med rasistiska antydningar och främlingsfientliga kommentarer. Eftersom ledande politiker då valde att inte sätta gränser har det lett till att dessa tankegångar fått florera fritt och fått grogrund både här och där.
Den här utvecklingen är skrämmande och ett bevis på hur viktigt det är att alltid stå upp för de mest grundläggande rättigheterna som vi har i vårt samhälle.
Det är ändå sällan som en fråga kan sammanfattas i ett kort ja eller nej-svar. I en valdebatt kanske det går, men sedan då beslutsfattarna i verkligheten ska hitta en lösning på problemet måste man se till helheter.
Politik är sällan svartvit. Politik handlar i många fall om att kompromissa och på så sätt finna de bästa möjliga lösningarna. Och det är i de här diskussionerna som partiernas värderingar spelar en stor roll.
Det kommer naturligtvis alltid att finnas ett visst spelrum inom partierna. Det viktigaste är att man är ense om vilka grundvärderingar man arbetar för.
Inför ett val borde det även vara i väljarens intresse att det här presenteras så tydligt som möjligt. Det här är säkert lättare sagt än gjort – för både väljare och politiker.
I en alltmer tillspetsad samhällsdebatt är det svårt att få utrymme för förklaringarna och angripa komplexa problem. Man gör gärna motsättningar av allting.
Orsakerna till det är säkert många. I ett överväldigande informationsflöde måste man stå ut ur mängden. Budskapet får inte heller var för mångfacetterat och komplicerat för då är det ingen som orkar läsa det – i alla fall inte på sociala medier.
En valdebatt blir intressantare om motpolerna debatterar med varandra. Skulle alla vara av samma åsikt skulle ingen orka titta. Kan du inte svara vare sig ja eller nej på en fråga uppfattas det som att du inte har en åsikt i frågan.
Visst väcker debatterna och rubrikerna mer intresse så här men det leder sällan till en sanningsenlig bild av verkligheten. Då allt fokus är riktat på ytterligheterna går vi ofta miste om de mest sannolika alternativen som oftast finns där mittemellan.
Vi borde alla bli bättre på att diskutera alternativen mellan motpolerna. Verkligheten är inte svartvit. Den är en oändlig färgskala.
Riksdagsledamöter och lokala politiker skriver torsdagskolumner i ÅU.