När medlemsländerna skär ner, låter man samtidigt antyda att nedskärningarna beror på krav från EU.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag har igen vridit lite på stenarna på Bryssel-vägen – och kanske insett någonting nytt. Ett av spåren fanns i en Eurobarometer kring EU:s budget.
Eurobarometrarna är alltså de återkommande undersökningarna om vad medborgarna egentligen anser om unionen. Resultaten är ibland lite överraskande. Resultatet från den här specialaren var mycket överraskande.
Undersökningen visade nämligen att medborgarna tror att EU ansvarar för frågor unionen inte har rätt att besluta över. Det här är ingen tillfällighet. Det här är resultatet av medvetna undanflykter.
Vi ser nu på otaliga olika områden hur medlemsländerna backar från ett ansvar, som egentligen är eller var deras. Det gällde skarv, det gäller varg, det gäller forskning, det gäller – och det är kanske det mest allvarliga – medlemsländernas underutvecklade regioner. Det kan hända att det gäller landsbygdsutveckling i största allmänhet. Landsbygdsaktivisten Peter Backa har alltså i så fall rätt på den punkten.
Eurobarometern visar att medborgarna tror att huvuddelen av EU:s budget går till administration och personalkostnader. Det är inte sant. 6 procent av budgeten går till administration och personal. En enveten felinformation ger alltså resultat. Tala sedan om ”fake news”.
Medborgarnas önskemål är att EU skulle använda mera pengar till hälsovård, sysselsättning och sociala frågor. Och igen går det lite snett. Hälsovård, sysselsättning och sociala frågor hör till de områden där kompetensen innehavs av medlemslandet. Det går alltså igen fel på något sätt och det vore av största betydelse att förstå varför det går så här fel.
Jag tror att jag vet svaret!
Medlemsländerna backar ut från sitt ansvar. Man kunde nästan uttrycka det ännu mera drastiskt: När medlemsländerna skär ner, låter man samtidigt antyda att nedskärningarna beror på krav från EU. Det ger naturligtvis medborgarna en uppfattning om att EU är den ansvariga instansen. Men det finns också mera direkta antydningar om medlemsstaternas agerande.
För forskningsprogram var det tidigare brukligt att det fanns ett system som förutsatte en 50–50-fördelning av det ekonomiska ansvaret. I något skede gjordes det en förändring, som innebar att EU finansierade hela forskningsprojektet.
Det fanns en liten orsak att driva utvecklingen i den riktningen eftersom det då var enklare att ställa projekten i någon slags effektivitets- eller viktighetsordning. Men riktigt så bra gick det inte. Siffrorna visat att EU visserligen tog över, men medlemsstaterna backade ut helt och hållet. Slutresultatet blev alltså att de sammanlagda satsningarna på forskning minskade. Så fort EU kommer in, försöker medlemsstaterna tjingla sig ut. Men skulden får EU bära.
Vi ser det här mönstret igen i diskussionen kring vargen. Det finns en EU-riktlinje, som förpliktar oss att skydda vår flora och fauna. Men samtidigt som vi gör det, måste också våra myndigheter vara kapabla att för kommissionen i Bryssel förklara hur vargbeståndet nu breder ut sig i områden där den i växande utsträckning hamnar in på ett medborgerligt habitat. Det finns alltså olika habitat och de förändrar sig. Det borde de ansvariga myndigheterna ha som en naturlig uppgift att förstå och klara av. Och inte som nu breda ut händerna och därmed låtsas vara förhindrade att reda ut problemen.
Nils Torvalds
Europaparlamentariker, SFP