När man är själv är man ensam

Ordet ensam har blivit tabu i Sverige, skrev Fredrik Lindström redan för tio år sedan i en artikel i Språktidningen , 10/2008. Och trenden har hållit i sig.

Själv i meningarna ”jag bor själv” och ”jag går på bio själv” är för många språkbrukare det naturliga ordvalet. Orden ensam och själv har närmat sig varandra genom en så kallad betydelseglidning.

I den nyaste upplagan (2009) av Svensk ordbok ser man att orden har olika betydelser: själv betyder ”ohjälpt”, men här finns också betydelsebeskrivningen ”ibland med ren innebörd av (ofta självvald) ensamhet”: hon ville sitta själv en stund och meditera, han ville vara själv en kväll.

Den här beskrivningen har försetts med kommentaren ”vardagligt”, som innebär att ordet i den här betydelsen ska användas med en viss försiktighet i mer formella sammanhang. Ordet ensam har definitionen ”som är utan sällskap av någon annan”.

Det här är ett exempel på när ordböckerna har följt efter språkbrukarna och sedan uppdaterat definitionerna och beskrivningarna enligt hur vi verkligen använder ord och uttryck i språket. Kan man då använda orden ensam och själv synonymt?

Alla förstår ju vad ”Jag reser själv” betyder, resonerar många. Ja, det är sant. Men det finns ändå vissa tillfällen när det kan vara bra att skilja mellan själv och ensam.

Meningarna ”Ronja äter själv” och ”Ronja äter ensam” kan tolkas olika. Den första meningen kan man tolka som att Ronja äter utan hjälp av någon vuxen. Den andra meningen kan man tolka som att ingen håller Ronja sällskap medan hon äter.

Även om det kanske är långsökt att det kan uppstå missförstånd finns det ändå anledning att i vissa fall hålla isär själv och ensam.

Men den här betydelsenyansen verkar suddas ut. I dag ersätter både yngre och äldre språkbrukare ensam med själv. Vad beror det på? En möjlig förklaring är att ordet ensam kan anses ha en negativ klang.

Ordet kan associeras till en ofrivillig ensamhet, en känsla av övergivenhet. Ordet själv däremot har en positivare klang. Genom att använda ordet själv kan man markera att ensamheten är självvald och frivillig. Eller åtminstone kan man få det att verka så.

Att känna sig ensam och övergiven kan vara aningen skamligt. Många väljer därför att försöka dölja den ofrivilliga ensamheten, den som får många att må dåligt. En quickfix är att med hjälp av små justeringar i språket dölja de egentliga problemen.

Om man reser själv markerar man att det är ett aktivt, medvetet och självständigt val. Reser man ensam riskerar man att få det att verka som om man inte har något sällskap eller umgänge, att man är ensam. Och är ensamheten inte självvald kan man dölja den, till exempel med hjälp av språket.

Eller så kan man välja att i stället lyfta fram ensamheten och verkligen tala om den – med hjälp av språket.

Språkkolumnen skrivs av mediespråkvårdarna Minna Levälahti och Charlotta Svenskberg vid Svensk presstjänst. Den publiceras på svenska.yle.fi och i de finlandssvenska dagstidningarna.

Charlotta Svenskberg/SPT

Språkkolumnen skrivs av mediespråkvårdarna Minna Levälahti och Charlotta Svenskberg vid Svensk presstjänst. Den publiceras på svenska.yle.fi och i de finlandssvenska dagstidningarna.