När ett liv blir två
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Samtalet på caféet vid bordet invid fångar mig. Dotterns studentskrivningar är förbi och hon ser framåt. Mamman lyssnar in, försöker förstå och stöda.
De talar om möjligheter och livsval, om rädslor för att inte lyckas och vad som är klokt för framtiden.
Det är ett brytningsskede för båda. Vilket perspektiv skall man lita till? Vilken grund borde man bygga på? Det handlar i grunden om självständighet: Ett liv skall snart bli två.
De byter så småningom samtalsämne och praktiska frågor dyker upp.
Hurudan klänning skall man skaffa? Var hittar man en bra fotograf? De botaniserar i många olika lockande alternativ. Allt verkar möjligt.
-- Vad tänker du om festen, hur skall vi ordna den? undrar mamman när de samlar ihop sina saker och går ut. Samtalet tar en ny vändning.
-- Jag vet inte ännu, men jag vill absolut inte ha två skilda fester med dig och pappa. Jag vill hålla bara en fest.
-- Är du helt säker? Jag tror att det blir bättre med två. Lita på mig. Och du kommer att få mera pengar om vi ordnar skilt. Det lovar jag.
Det här är vardagen för många barn från skilsmässofamiljer: när allt inte längre är möjligt, utan allt är villkorat.
Barn får ofta uppleva hur deras förhoppning om ett tryggt föräldraskap grusas, hur grunden som de skall bygga sina liv på inte håller.
De här barnen får leva med att i slutändan handlar det mesta om andras egenintressen. De räknas inte när det kommer till kritan. Och i takt med det här får de känna hur de osynliggörs, och tillintetgörs.
Det här är inget nytt. Många har skrivit om det här tidigare och problemen är kända. Men lever ändå kvar i samma takt som föräldrar köper sig fria från ansvar.
När jag går ut från caféet hänger samtalet ändå kvar som en fråga hos mig, en fråga om den större bilden.
Framtiden är mörkad av övergripande hot som handlar om krig, pandemier och klimat – och mycket annat. Osäkerheten är stor, speciellt för den yngre generationen.
Hur bär den generation som nu har kunskap, resurser, och makt sitt ansvar för det här? Det som nu är en hotfull framtid skall en dag vara en bra och trygg vardag för dem som nu är unga. Hur skall det gå till? Vad är det som gäller i det här brytningsskedet? Vilka mönster borde brytas?
Samtalet som jag hörde lämnade en stor hög med frågor hos mig.
Har vi den mogenhet som krävs för att ge utrymme för framtiden? Har vi förmåga att se oss själva utifrån? Klarar vi av att sätta oss själva åt sidan, så att ett liv blir kan bli två – och sedan igen nya liv?