När det onormala blir normalt

Det har snart gått ett år sedan skandalen i Kristinestad då ett serviceboende som drevs av Esperi Care prickades för vanvård av regionförvaltningsverket. Det blev stora rubriker som satte igång en indignerad debatt om privatisering, om ansvar, om etik – hur behandlar vi våra gamla och vem bär ansvar?

Esperi Cares vd avgick inte genast, men ganska fort. Innan hon avgick sa hon bland annat: Det centrala i mitt jobb har varit tillväxt och lönsamhet och personalfrågor har fått för lite uppmärksamhet.

Problem uppdagades inom allt fler privata vårdbolag, också inom det kommunala.

Politiker röt till och det skapade ett sken av att de här frågorna nu ventilerades en gång för alla, att det skulle se annorlunda ut i framtiden.

Debatten mattades så småningom av. Social- och hälsovårdsreformen föll. Det blev riksdagsval och vi fick en ny regering. Livet gick vidare. Då och då uppdagades nya missförhållanden, den ena och den andra levererade förklaringar, till synes alltid lika ångerköpta och välvilliga.

Men ett dåligt rykte kan sitta hårt trots ursäkter. I en barometer som nyligen publicerades och som klassade hur populära och impopulära enskilda bolag var i finländarnas ögon fick Esperi Care en topplacering: första plats vad gäller dåligt rykte och brist på förtroende. På andra plats kom kollegan Attendo.

I början av månaden kunde vi läsa nyheten att hälsovårdsjätten Mehiläinen skulle köpa upp vårdbolaget Pihlajalinna med verksamhet i bland annat Åbo, Pargas och Kimitoön.

Mehiläinen skulle bli störst i hela Norden på hälsovårdstjänster.

– Tillsammans med vår fantastiska personal, ledning och våra kunder har vi lyckats skapa något helt nytt och exceptionellt för branschen, sade styrelseordförande Mikko Wirén, mannen som grundat Pihlajalinna. I medierna citerades han vidare: Tillsammans har vi möjlighet att erbjuda ännu bättre vård för Finlands åldrande befolkning.

Det lät ju hoppingivande.

En dryg vecka senare slår jag upp ett nummer av en papperstidning och läser en notis (!!) om ett äldreboende i Sastamala, drivet av vårdbolaget Pihlajalinna. Regionförvaltningsverket hade gjort en inspektion. Stora brister hade igen uppdagats.

Notisen räknar upp sådant som framkommit vid kontrollbesöket (hemmet hade redan tidigare fått en uppmaning att skärpa sig efter klagomål från de anhöriga). Av allt att döma hade ingenting gjorts.

Rapporten som redogör för förloppet och händelserna är skrämmande.

Vårdarna var tillsagda att inte tillkalla ambulans eller vända sig till sjukvården när de gamla blev sjuka. Om nån ramlade och vårdaren inte ensam klara av att lyfta upp personen, skulle hen lämnas liggande på golvet till följande morgon.

På kvällen serverades uppvärmd gröt från morgonen. Till middag t.ex. en (!) knackkorv och två potatisar. Ingen utevistelse, ingen verksamhet överhuvudtaget. Budgeten så stram att invånarna fick pålägg på brödet bara när det serveras soppa.

Vid kontrollbesöket hade en åldring hittats liggande på golvet, en stor del av personalen saknade utbildning, hemmet använde sig av väktare i vården, stora problem uppdagades när det gäller hantering av mediciner. Hos en av klienterna hade man inte bytt det värkplåster som skulle bytas – personen fick inte den smärtlindring som behövdes.

Som ett eko från händelserna ett knappt år tidigare.

Det ligger nära till hand att tänka att allt är tillåtet så länge man inte blir fast. Och att det finns visa standardrepliker som en vd eller formellt ansvarig ska uttala på uppdrag av herrar och damer i styrelserummen: detta är business as usual.

Och ingen bryr sig? En enspaltig notis?

Sånt som inte borde få hända noteras med en axelryckning och ett beklagande ”voj, nej, nu brast det igen”. Sånt som inte hade varit tänkbart när vi ser tio år tillbaka.

Om de här förhållandena inte är värda verkliga protester och stora rubriker - då står vi plötsligt där med ”det nya normala”.

Förskjutningarna sker successivt. Det tidigare otänkbara händer. Sen händer det igen och igen tills vi utan att tänka på det förväntar oss att det kommer att hända.

I grund och botten handlar det om vad vi går med på. När reagerar vi och när slutar vi reagera?

När sätter vi ner foten?

Vid det oanmälda kontrollbesöket i Sastamala hade en klient legat i sitt rum och ropat på hjälp, hen var hungrig och ville gå på wc, en annan vandrade runt och gick in i de andra klienternas rum, en tredje ringde på klockan men hjälpen dröjde. Och så vidare. Personalen var underbemannad. Kocken hjälpte till att mata, väktarna att svänga.

Det nya normala?