"Nalles" nedlagda tågstation rymmer skatter som vittnar om de västnyländska krogarnas guldålder och ett händelserikt liv på land och till havs

Intercitytågen på Kustbanan viner förbi Skogböle station som ligger precis på gränsen mellan Raseborg och Salo. Tågen har inte stannat här sedan 1988. Det har däremot tiden. Krögarkungen Björn "Nalle" Lindqvist har successivt byggt upp ett museum som avspeglar hans liv och intressen på ett fascinerande sätt.

Lindqvist köpte stationen med cirka två hektar mark för drygt 20 år sedan. Det tog ett par år att rusta upp stationsbyggnaden till ett bekvämt hem. Sedan dess har han fyllt först huset, sedan ett gårdshus och ytterligare ett med prylar och rekvisita som beskriver såväl bygdens som hans egen livshistoria.

– Jag har alltid samlat. Min pappa var likadan. Så jag har det väl i generna.

Samlandet och utvecklandet av museet har hållit snart 85-årige Lindqvist i gång.

– Jag skulle nog dö om jag bara satt på soffan, säger han.

Det började med kroggrejer.

– Alla tio krogar jag haft har jag inrett själv. Jag har alltid tyckt om inredningsdetaljer. Sedan har jag fortsatt med det i det civila. Men jag är intresserad av allt, säger han.

Lindqvist har fått en del föremål donerade till sig men det mesta samlar han själv. Han ska strax till Åbo för att införskaffa öltunnor som använts på Aura bryggeri vid åstranden.

– Aura hade en agent i Ekenäs som vi köpte mycket av och blev goda vänner med. Vi blev ofta bjudna på fester till bryggeriet där det bjöds på öl, starkt och mat.

Lindqvist var ett år gammal 1939 när han flydde kriget till Sverige med sin rikssvenska mamma. I praktiken tillbringade han hela krigstiden i Sverige och kom tillbaka först 1945 då han började i skolan vid Lärkan i Helsingfors.

Det var ingen lätt barndom med en pappa som han knappt hade träffat under sin uppväxt och en mamma med tilltagande alkoholproblem.

Lindqvist kom därför att tillbringa mycket tid hos sin faster och farbror i Ekenäs som skulle bli hans hemstad 1958. Hans pappa dog 1955 medan Lindqvist gjorde sin första tur som mässkalle på Finnlines lastfartyg.

Under åren på sjön hann Lindqvist gifta sig och få barn. Ett liv på land var lättare och 1963 öppnade Lindqvist sin första bar, Grillen, med sin fru Stina som sedan drev stället fram till 2010 mer eller mindre enligt det ursprungliga konceptet.

Innan Grillen hade Lindqvist också hoppat in på Knipan som hans far drev och jobbat som kock på Gästis. Lindqvist fick möjlighet att köpa Gästis 1969.

Bara ett år senare öppnade han stadens och ett av landets första diskotek, Gnägget, som visade sig bli omåttligt populärt bland unga från hela regionen. Gropen under restaurang Socis blev Gnäggets motsvarighet i Karis 1971.

Under den här tiden tog Lindqvist också över Fiskars Wärdshus. I mitten av 70-talet hade Lindqvist fyra krogar och över 100 anställda. Och fler skulle det bli.

År 1976 fick han ta över Knipan som hans far hade drivit redan på 50-talet och där Lindqvist själv jobbade som diskare redan som 13-åring.

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Knipan var restaurang nummer ett i staden på den tiden.

Lindqvist drev Knipan fram till 1986. Slutet på den eran sammanföll med storsatsningen Strandhotellet. Just Strandhotellet visade sig bli en dyster episod i Lindqvists karriär även om målsättningen var någonting helt annat för hotellet vid Pojovikens strand.

Direktivet till byggmästare "Cucce" Backman var att salen ska vara rund som på Fiskartorpet i Helsingfors. Ursprungligen ville Lindqvist bara bygga en bar med restaurang och ett bilmuseum i anslutning till dessa.

Men på staden tyckte man att det behövdes bäddplatser i Ekenäs så Lindqvist lät bygga en hotelldel med 20 rum.

Han hann inte driva komplexet i ett år ens förrän han försattes i konkurs. Han förlorade allt han ägde på kuppen – hus, sommarstuga, båt, Gnägget och sitt bilmuseum. Det sista köptes av Turun Sanomat-koncernen.

Lindqvist är något besviken på hur staden behandlade honom då.

– Jag hade en del hyra obetalt för Knipan. Men jag tänkte att staden har förståelse eftersom jag håller på med ett hotellbygge för 8 miljoner mark. Men staden sade upp mitt hyreskontrakt för Knipan och jag blev utan inkomster därifrån som kanske hade kunnat rädda mig.

Efter härvan med Strandhotellet började Lindqvist på ny kula. År 1991 köpte Lindqvist det före detta ångfartyget Sunnan II och kunde på så vis kombinera sitt intresse för sjöfart med sin kunskap om kroglivet. Sunnan II blev under sina nästan 30 år i Ekenäs en del av stadens siluett.

Därför var det många som sörjde henne då hon efter några knapra år såldes till Åland 2019. Minst sörjde kanske Lindqvist själv.

– Jag var ju redan 80 år gammal. Mest synd är det om Ekenäsborna. Det kommer aldrig att få en sådan båt igen.

Om allt detta och lite till vittnar föremålen i Lindqvists museum som naturligtvis kommer till liv på ett annat sätt om man har turen att få en personlig guidning. Historierna från sjön skulle bli en bok för sig.

Hur man definierar museets huvudattraktion beror förstås på betraktarens referenser. Rekvisitan från restaurangerna är fascinerande om man ens har en liten beröringspunkt till det västnyländska kroglivet. Men den fysiskt största sevärdheten är en djonk från Singapore.

Djonken är inhyst i den största av gårdsbyggnaderna. Den har Lindqvist rustat upp efter att ha köpt den av Karisbon Tor Wernér för 15 år sedan. Takhöjden i huset räckte inte riktigt till så cirka fyra meter mast blev utanför. I djonkens mysiga kajuta finns sovplatser för två personer.

– Jag tänkte den som gästrum men ingen har ännu sovit där, säger Lindqvist.

Just i det här rummet är temat maritimt. Den visar både Lindqvists pappas och hans egen historia på Finnlines vackra lastfartyg. Där finns också skepparen Fjalars och servitrisen Anitas uniformer från Sunnan II. I taket hänger också ett modellsegelfartyg med namnet Lena. Fartyget har tidigare prytt taket på Knipan och på Strandhotellet därifrån det försvann i 30 år innan Lindqvist fick tillbaka det.

Men Lindqvist har också räddat mycket annat som inte har med hans egen karriär att göra. I byggnaderna hänger kasserade ljusskyltar från butiker och banker som i lindqvistskt utförande ser ut som om de aldrig borde ha tagits ner. Där finns apparatur från Ekenäs Elverk och originalritningar på flera av Ekenäs landmärken.

– Det har hänt att folk varit här en timme och sagt att de måste komma tillbaka eftersom de inte hunnit se allt.

Lindqvists museum i Skogböle är öppet på beställning.

Museet besöks av cirka 200 personer per sommar, både större grupper och mindre sällskap.

Lite fundersam är Lindqvist över vem som ska ta över alltihop. De sex barnbarnen ser ut att sakna antingen intresse eller praktisk möjlighet att ta över gården och museet.

– Det bästa skulle vara någon som delar mitt intresse och kan jobba hemifrån. I huset finns alla bekvämligheter man behöver. Museet kunde vara öppet sommartid på beställning såsom nu. Inkomsterna är tillräckligt för att täcka elkostnaderna och en del nyanskaffningar.

Det är bara att hoppas att Lindqvists museum får en värdig förvaltare. För även om den, kanske i någons tycke, lite spretiga helheten bottnar i Lindqvist liv och personliga intressen, är det fråga om en alldeles unik samling bygdehistoria – en historia som ingen annan förmodligen hade bevarat.

Korrigering 31.7 kl 11.15 årtalet för när tågen senast stannade vid Skogsbölestation har korrigerats till 1988.