Några röster från marginalen – svarta sångare i Finland
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
De senaste veckorna har jag skrivit intensivt på min doktorsavhandling. Jag har haft glädjen att få sitta i ett forskarrum på Donnerska institutet, i huset från 1890-talet som ibland kallas det Dahlströmska palatset. Det är i samma byggnad som historieämnet fanns då jag avlade mina grundstudier i slutet av 1990-talet.
Jag skattar mig lycklig. Jag tilldelades Donnerska institutets doktorandstipendium och kan nu i några månader skriva i lugn och ro. Förhoppningsvis hinner jag slutföra min avhandling under stipendieperioden.
Trots att byggnaden numera heter Juridicum, kan jag inte låta bli att kalla det enligt det namn som huset hade under min studietid – Humanisticum, eller helt enkelt, Hum. Åren passerar i revy, då jag återkallar minnen från studietiden.
Nära sidoingången blommar rosenbuskarna och jag stiger ner bland böckerna i biblioteket och söker mig till mitt arbetsrum. Här har jag ro att spåra och identifiera olika svarta artister som konserterat i Finland före andra världskriget.
I en recension av Marian Andersons konsert år 1930 nämner kompositören Heikki Klemetti att en svart baryton hållit konsert några år tidigare.
Jag slår in det ord som Klemetti använde (”n-baryton”) i Nationalbibliotekets databas över digitaliserade dagstidningar och hittar uppgiften att Francis Mores hållit konsert i Helsingfors, Åbo och Viborg år 1928.
Jag hittar Mores i historikern Erlend Hegdals bok Charleston i Grukkedalen från 2019, som handlar om svarta artister i Norge. I Norge framträdde Mores i en revy som kallades ”Black people”.
En artikel på nätet berättar att Mores var född i USA år 1878 och reste till Storbritannien år 1923, där han även framträdde i radio.
Jag inser att det kommer att ta tid att hitta mer information om Mores och hans liv, och lovar mig själv att återkomma till honom och detta tema efter att min avhandling är klar.
Medan jag letar vidare stöter jag på mera information om tenoren Charles Payne (1849–1921), som jag skrev om i min kolumn i januari. Han besökte Åbo år 1895 och konserterade i Solennitetssalen med sånggruppen Fisk Jubilee Singers. Han var född i Virginia år 1849 och hade turnerat med Fisk Jubilee Singers sedan slutet av 1860-talet.
Kort efter Finlandsturnén grundade han en ny grupp, The Black Troubadours. De turnerade i Sibirien, Kina och Japan, och slutligen dog han år 1921 i Amritsar i Indien.
Jag stöter även på en karikatyr, publicerad i Turun Sanomat år 1925. Det är en bild av Fisk Jubilee Singers, som enligt tidningen konserterar omkring i Europa. De besökte mig veterligen inte Finland under den tiden.
Bilden visar fyra sjungande män och en kvinna, men är en nidbild. Kvinnan som avbildas är Henrietta Myers (1878–1978), som senare tog över dirigentskapet över gruppen. Hon valde att hela sin karriär kalla sig Mrs. James A. Myers, för att undvika att vita personer på ett nedlåtande sätt skulle tilltala henne enbart med förnamnet.
Dessa enskilda artisters turnerande liv berättar mycket om livsvillkoren för svarta sångare under olika perioder. Karriärerna präglades av snäva, rasistiska förväntningar och av sångarnas sätt att göra motstånd mot rasismen.
Jag kan inte låta bli att tänka på nuet och på vilka nidbilder och föreställningar som präglar svarta personers liv i Finland i dag, och hur lite som aktivt görs för att synliggöra och motarbeta rasism på alla fält i samhället.
Det räcker inte med att milt försöka hindra ytterhögerns värsta påhitt, utan det kräver kontinuerligt och aktivt arbete i hela samhället – i skolor, på arbetsplatser, i universitet, i medier – för att bryta flera hundra år av marginalisering och diskriminering av svarta.
Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.