Något att hålla sig till
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag åker på ett sommarevenemang och hittar ett café som är kombinerat med försäljning av hantverk och begagnade böcker. Böckerna kostar en euro, står det på en skylt. Men när jag kommer till kassan säger kassapersonen att priset är femtio cent per styck, det har precis gått ner.
Femtio cent för en bok signalerar sista anhalten. Gratis är ofta svåraste viset att locka nya ägare, i varje fall till böcker. En underlig motvillighet kan uppstå när prislappen är borta, utom när det gäller ämbar, sägs det, då är halva Finland på fötter igen.
Hade redan köpt en kaffe och en jättelik kanelbulle, en örfil, till ett billigt pris. Böckerna kostade mindre än en femtedel av mellanmålets pris. Vore intressant att jämföra av hur många bullar man genom historien fått för priset av en bok eller tvärtom. Men nu hinner vi inte med det.
Fick med mig en tidig roman av Theodor Kallifatides, som jag gillat och gillar för att han har en sån respekt för språket, för språk. Och diktantologin ”Du tror du kuvar mig liv?”, ett urval av Märta Tikkanen och Tua Forsström, tryckt på 1980-talet.
Ser jag ”Du tror du kuvar mig liv?” på loppis slår jag till, det är en ovärderlig bok. Sen låter jag den få en ny kurs i stället för att ligga och förtvina i dammet. Har ju redan ett eget exemplar i hyllan, från året boken kom ut.
Titeln är en rad ur en dikt av Solveig von Schoultz , flera älskar den och kan den i sin helhet utantill. ”Finländska kvinnors lyrik genom tiderna” är undertiteln. Boken tillkom i den starka efterdyningen av en protest.
1979 fick Märta Tikkanen Nordiska Kvinnors Litteraturpris, en utmärkelse (och insamlade pengar) som tagits initiativ till för att Nordiska rådets litteraturpris som började delas ut 1962 hade getts till endast manliga författare.
Det känns groteskt ur dagens perspektiv, likafullt är det sant. 1980 gavs priset första gången till en kvinna. Ställningen efter det vippar över litet, men inte alltför mycket, till männens fördel. Utdelning av litteraturpris bör i alla fall ur någon synvinkel se rättvist ut, men det är inte som att dela en liter glass.
Tikkanen satsade prispengarna på ett antologiprojekt! Antologin lyfter fram en rad viktiga finska lyriker och översätter dem för – i många fall – första gången till svenska. Det har inte varit vardagsmat att läsa till exempel Aino Kallas, Aale Tynni, Maila Pylkkönen och Kaarina Valoaalto på svenska.
Flera som glömts bort på sitt modersmål svenska finns också här. Bläddrar, tänker: Vilken fin poet Agneta Ara är, och Birgitta Hjelts bitskhet, den kan man behöva! Och en så känslig översättare Inga-Britt Wik är, driven av intuition och språksäkerhet, en osviklig kombo.
Det sägs att poesin är en sällsynt fristad för ett språk som tills vidare är okorrumperat. Vad behöver vi mer än det? Ett diktjag kan byta skepnad, men aldrig slingra sig ur ordens betydelser – det är det sista en dikt vill.
Kvinnor med erfarenhet av livet tar ofta hösten som motiv, det är belagt. Det handlar inte nödvändigtvis om ålder, det handlar om rannsakan och genomskådande också. Om skuggan och tystnaden, som Eeva-Liisa Manner nämner.
Manner skriver om månaden maj med samma tyngd som Eva Wichman, Barbro Mörne och Ulla Olin skriver om november, den månad som nämns flest gånger, jag har kollat.
Det är sommar 2023, det mörkt i Finland. Ulla Olins dikt ”Till dig i november” kommer lägligt.
Den står i samlingen ”De levandes mod”, avslutas så här:
”Det finns nya sätt att närma sig: / Bokstäverna söker sig självmant samman / och reser sig som en tilltufsad kattunge / vaknad till sitt sjunde kattlivs krumsprång // Glädjen är inte osynlig eller övernaturlig / Ta i den och den går sönder / Ta i den på nytt och den håller/ Då vet du vad du har att hålla dig till.”
Härhittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.