Någon som blir glad av att se en

Farmor och farfar bodde på högsta våningen i ett höghus.

På väg till eller från stugan brukade vi titta in hos dem och syrran och jag tävlade om vem av oss som skulle få trycka på hissknappen.

Det luktade alltid likadant i trappuppgången. En blandning av matos och ett visst slags byggmaterial som användes i höghus på sjuttiotalet.

Farfar hade väntat. Det visste man. Dörren stod färdigt på glänt och när han hörde oss komma backade han några steg in i tamburen, liksom för att försäkra sig om att alla får rum, och sträckte ut armarna. Man visste att han var glad åt att se oss och han hälsade alltid först på syrran och mig. Mamma och pappa fick vänta på sin tur.

På tamburbordet stod en skål med hårda gula karameller. Farmor bjöd oss på dem och trots att mamma verkligen ogillade godistraditionen fick vi ta. Kanske lite i smyg, men ändå.

Farfar ville höra allt om vad vi gjort och vad som hänt sedan senast. Han inspekterade teckningar, kom med frågor och bestörta eller glada utrop på just de rätta ställena. Han kom i håg namnsdagar, födelsedagar, skolavslutningar, betyg, kompisars och senare också pojkvänners namn.

Från det att jag lärde mig skriva ända tills farfar blev riktigt gammal och inte längre orkade, skrev vi brev åt varandra. Mina började alltid med orden Hur mår du? Jag mår bra, och i bland skickade jag med dikter på små lappar utrivna från ett litet block. Farfar svarade alltid.

När vi åkte stod han i fönstret och vinkade. Ingen liten försynt handrörelse utan två armar som svepte över hela fönstret och syrran och jag krängde oss aviga på baksätet i Morrisen för att komma åt att vinka så länge det bara gick. Han stod kvar tills vi slutade vinka. Som ett hemligt förbund upprepades mönstret, år efter år.

Och egentligen är det ju ingenting märkligt alls med det.

Bara att det i en vardag som annars bjuder på allt det som vardag brukar bjuda på, är ganska skönt med upprepning och rutiner.

Dessutom är det trevligt om det finns någon som man vet blir glad av att se en.