Myndigheters ”slarv” hjälper skarv
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Våren är i antågande men fiskaren får nya problem! Efter att ha ältats i nationella och lokala arbetsgrupper sen november 2015 har man inte kunnat komma överens hur man skall bemästra problemet mellanskarv, ”P.carbo sinensis”, där sinensis betyder från Kina.
Arten, en invasiv art, har inte som sådan accepterats av NTM-centralen. Detta är upptakten till att Finland, utan landskapet Åland, som enda land runt Östersjön inte accepterar en reglerad minskning av den jättestora skarvstammen på cirka 150 000 individer.
Vad skarven äter angår oss alla. Lokalt fångad färsk fisk vill ju alla ha. Synd bara att den håller på att ta slut. Importerad färsk fisk har redan nått enorma dimensioner.
150 000 skarvar äter 0,5 kg fisk pers skarv per dygn under de cirka 160 dygn som de befinner sig här. Det blir 12 000 ton varav 40 procent 4 800 ton är ädelfisk.
Mängden är avsevärt större än den mängd ädelfisk som fångas av yrkesfiskare. Det torde vara i hela nationens intresse att någonting radikalt borde göras snabbt.
De första symptomen på att någonting höll på att hända med förekomsten av fisk kom för över 10 år sen. År för år minskade förekomsten av abborre, gädda och gös och som den skyldige utpekades bland annat mellanskarven.
Den allsmäktige NTM-centralen uppvaktades om eventuella motåtgärder. Det blev kalla handen direkt. EU:s direktiv angavs som det oöverstigliga hindret. EU i all ära men hindret, Artikel 2, som i tiden fredade vissa fågelarter, även mellanskarven, luckrades upp och mellanskarven försvann från listan.
Direktiven i Artikel 9 av den digra luntan ”Great Cormorant, Applying Derogations Under Article 9 of the Birds Directive 2009/147/EC” utökad med förklarande text gjorde klart att: Skarvfrågan är sist och slutligen en sak som varje medlemsland själv får avgöra.
EU hade sagt sitt. Men vad gjorde vår NTM- central?
- Den lät förstå att man skulle ha mycket tunga skäl för en ansökan om att få reglera skarvbeståndet. Tillstånden blev mer eller mindre på ”kort”.
- Bötesbeloppet för en avlivad skarv sattes till 235 euro. Totalt 35 miljoner euro för nuvarande stam!
- En anhållan skulle uppvisa oomkullrunkeliga bevis på den skada skarven hade förorsakat.
- Varje ansökan belades med ett pris på 110 euro.
- Blev det avslag kostade det så vi så 110 euro.
Efter det tog ingen med normalt förstånd risken att ansöka om tillstånd för att ofreda skarven då det var omöjligt att bevisa den uppkomna skadan och då det dessutom fanns en stor risk att man blev 110 euro fattigare.
I fjol undrade NTM-centralen i dagspressen varför det kommit in så få ansökningar om skyddsjakt på skarv! Är man skenhelig så är man det med besked!
Sandö Fiskelag i Åbolands skärgård har statistik över fångsterna för 12 olika fiskeslag ända sedan 1984. Den visar att abborren minskat med cirka 80 procent, gäddan med cirka 90 procent. Vidare bevis på utarmningen av förekomsten av fisk är skarvkolonin på Äggskären norrom Nagu där det ännu 2016 häckade cirka 2 000 skarvar. 2018 fanns där ingen skarv kvar. Fisken hade tagit slut!
Arbetsgrupperna har sedan 2015 kammat noll resultat. Ett praktiskt experiment gjordes. Man undersökte om skarven kunde lämna detta jordeliv genom skrämseltaktik!
Åsikterna är delade beträffande det mest effektiva sättet att begränsa skarvstammen. Picka och olja ägg har ingen effekt enligt Birdlife. Trots det motsätter man sej benhårt den metoden. Om den är utan effekt, varför motsätta sig den?
Situationen är infekterad. Hellre får matfisken dö ut i våra vatten än ge efter. Att det förorsakar landet miljoner i förlorad fiskfångst berör inte NTM-centralen. Hur är det möjligt att alla länder runt Östersjön, inklusive Åland, har en fungerande plan hur man effektivt begränsar skarvstammen utan att komma i konflikt med EU:s fågeldirektiv?
Avgör själv var den finska halstarrigheten fortfarande har sin högborg.
Ove Pettersson
Diplomingenjör