Mycket friktion bottnar i att vi ser olika på vad som är snören och vad som är krusiduller
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Else-Maj på bageriet där jag sommarjobbade var en lojal och följsam arbetstagare, men på en punkt var hon orubbligt principfast: Tårtkartonger skulle förslutas med glansigt presentband, presentbandet skulle krusas med sax och det krusade bandet skulle formas till en fin krusidull.
Arbetsledningens syn på förslutning av tårtkartonger var mer pragmatisk: Eftersom kunden ändå kommer att klippa eller skära av bandet runt kartongen, är det bättre att använda vitt plastsnöre. Det är dessutom mer slitstarkt.
De flesta dagar var tårtorna så pass få att det inte hade någon betydelse om tårtkartongerna sändes ut förslutna med vitt plastsnöre eller glansigt presentband.
Men sedan kom dagarna före morsdag, skolavslutning och jul, med många tårtor och ett behov av att rationalisera arbetsmomenten.
Else-Maj ställde sig gärna vid tårtförpackningsstationen, för krusiga presentband var inte bara en orubblig princip utan också en stor passion.
Ju fler tårtor som kom ut från konditoriet och ju mer nervöst brödbilschaufförerna trampade i väntan på att få med allt, desto mer njutningsfullt verkade hon gå upp i arbetet med att krusa presentbanden och forma dem till krusiduller.
Då sänkte sig en tunn molnslöja av irritation över arbetsgemenskapen.
Det hade ju gått så mycket snabbare och enklare med vita plastsnören.
Ganska mycket av den friktion mellan människor som uppstår i arbetslivet och i samhället bottnar i att vi ser olika på vad som är snören och vad som är krusiduller.
Mina rationella snören och dina onödiga krusiduller. Dina dötrista plastsnören och mina kreativa krusiduller.
Den som samarbetar med andra – och vem gör inte det – får snabbt erfara att du, jag, man och någon inte har exakt samma uppfattning om när ett arbete är klart eller när den egna arbetsinsatsen är tillräcklig.
En räcker över en ovikt kartong och en rulle med snöre och hyser inga kval över att någon annan får slutföra jobbet.
En annan vill sjunka ner genom ett hål i marken för att den tredje krusidullen på det fjärde bandet blev lite osymmetrisk.
”Kärnverksamheten! Kärnverksamheten!” heter det i en del av tillvaron, där du, jag, man och någon uppmanas plocka bort allt som inte är vita plastsnören.
Behövs det ens snören, när man tänker efter?
Här ryker bra att ha, nyttigt att veta, för säkerhets skull och det lilla extra all världens väg.
Behöver du något speciellt är det bara att beställa!
Det finns enheter och firmor som har sådant som sin kärnverksamhet!
Samtidigt, i en annan del av tillvaron, är det krusidullerna som är kärnverksamheten.
En personlig tränare, ett hjärta på cappuccinon och en lång predikan om sallatsbladen på din tallrik.
Kanske är det en vettig utveckling att vi har en sektor för snören och en sektor för krusiduller.
Fast på samma gång kan man undra: Hur många minuter av ett långt liv och hur många euro av omsättningen går förlorade för att någon, som uppenbarligen finner stor mening i det, försluter en tårtkartong med presentband istället för snöre?