Moget eller barnsligt – vad är vuxenhet?

När är vi vuxna? Frågan har gnagt mig i åratal. I något skede av vårt liv borde vi väl kännas oss vuxna, när sker den där stunden som vi övergår från barndom till vuxenhet?

Är det då vi inte längre ha identisk frisyr med våra vänner. Alla har vi sett killarna på stan som fått fyra frisyrer för priset av två. Snaggat på sidorna och toppen kammad till vänster – I exakt samma vinkel! Men trots min uppenbara avsaknad av frisyr känner jag mig sällan vuxen.

Vad är vuxenhet egentligen?

Jag har gjort många vuxna grejer. Jag har renoverat mitt hus, fått avkomma, disputerat, begravt farmor och svärfar, avlivat vår katt, publicerat forskning, skaffat en bil, byggt ett distanskontor och så här långt överlevt en global pandemi – och idag grubblar jag över Putins olagliga krig i Ukraina.

Det låter vuxet, men ändå saknas den där explicita känslan av vuxenhet.

Jag gillar att vaka om kvällarna och sova om morgnarna, jag spelar konsolspel och dricker gärna öl med mina kompisar, jag lyssnar på heavy metal och försöker lära mig riff på min basgitarr. Jag har provat vuxengrejer som konst- och museiutställningar… och Tolstoi – men senaste Schwarzenegger produktionen är mer tilltalande!

Inget av det jag gör på min fritid är sådant som jag associerar med vuxet – som för mig innebär en hel del stelhet som gör livet tråkigt. Men ändå finns det någon del av mig som vill vara vuxen.

Kanske orsaken ligger i vårt språkbruk. Vi lär oss från barnsben att mogenhet är berömvärt och det barnsliga eller infantila förkastligt – rentav skamligt! Omkring oss öppnar sig en värld där man idealiserar vuxna och barn främst är ett nödvändigt förstadium för att bli en person, en skattebetalare eller -bedragare. En investering som kan betala sig tillbaka.

När jag observerar mina egna barn har de en tendens att ha skoj och bli ivriga av de minsta sakerna – i skrivande stund dansar min 4-åring nakupelle till en maracas gjord av en påskäggskärna som han fyllt med gummiband. Detta är väl någonting vi ska värna om, inte aktivt omvandla till den protestantiska gråhet vi vuxna omger oss med!

Om vi reflekterar över människans ansvarsevolution genom åldrarna inser vi att vuxenhet inte är en fråga om intressen eller kulturkonsumtion, utan ökat ansvar: Som bebisar försöker vi aktivt sätta oss i fara genom att tugga på allt vi hittar och vi hoppas väl att föräldrarna reagerar i tid ifall det vi får i oss inte är ätbart.

I småbarnsåldern vill vi ha saker – som vuxna behöver vi dem – och rusar omkring med förväntan att personer och väggar nog väjer. Då de inte gör det är det föräldrarna som tröstar oss. Dumma vägg!

I skolåldern börjar vi ha lite mer ansvar. Vi får läxor och ska lära oss vissa färdigheter. Ändå är det våra föräldrar som påminner oss om läxorna och att ta med oss skridskorna, städa rummet och så vidare.

I tonåren har föräldrarna gett upp och vi får mer ansvar över vårt liv – vi märker först som vuxna att det kanske hade varit bra att inte sova under lektionerna eller skolka från dem.

Efter skolan börjar vi studera. Då borde vi ta ansvar över vår inlärning. Men även då finns det snälla lektorer som gör sitt allt för att vi ska klara oss. Efter de möjligen slutförda studierna kastas vi in i arbets- och familjelivet. Då får vi ansvar över att sköta vårt jobb, våra barn och vårt hushåll.

Navelskåderi är inte längre ett alternativ eftersom vårt ansvar inte längre begränsas till oss själva, vi bär ett ansvar gentemot medmänniskor, kolleger, familj och vänner.

Vi har blivit vuxna.