Mobbning är brottmål, inte tvistemål
Mobbning och metoder för att få slut på mobbningen diskuteras regelbundet. Trots den offentliga debatten och förebyggande planer i kommunerna och skolorna, uppdagas det regelbundet nya mobbningsfall.
Mobbningsfall skakar Nagu – skolledningen tycker att elever i regel är trygga i en liten skola, kunde man läsa i ÅU. Fallet i Nagu är inte unikt. Exemplet från Nagu berättar om den vardag många barn och ungdomar upplever i skolan och på fritiden.
Fallet i Nagu har på drygt ett dygn delats 170 gånger på Facebook och lett till en livlig och stundvis hätsk diskussion om föräldraansvar, mobbning och hur dåligt skolornas antimobbningsarbete fungerar i praktiken.
Om Facebook är rätt plats att diskutera enskilda mobbningsfall är en relevant fråga. Det är i dagens värld ändå inte möjligt att styra var olika diskussioner förs. Facebook har blivit en etablerad plattform, där så gott som alla aktuella frågor ventileras. Världen ändrar och nya diskussionskanaler uppstår. Ännu för några år sedan förbjöd arbetsgivarna de anställda att under arbetstid surfa på sociala medier. Nu har surfandet blivit ett heltidsjobb för många.
Att ämnet engagerar och väcker diskussion förvånar inte säger Hem och Skolas verksamhetsledare Micaela Romantschuk till ÅU. I fall ett mobbningsoffer eller de anhöriga känner sig svikna av dem som borde vara ett stöd, är det lätt hänt att man i stället söker hjälp på sociala medier, säger Romantschuk.
Enligt Romantschuk är det viktigt att vuxenvärlden och skolan tar sig an mobbningen på ett professionellt, lyhört och empatiskt sätt och lyssnar på alla parter. Känslan av att vara mobbad kan vara en subjektiv känsla, men den måste alltid tas på allvar. Känner man att ingen lyssnar, för man kanske ut sin ångest och oro på sociala medier i stället.
Det finns ibland orsak att vara övertydlig då man använder ord. Om man i mobbningssammanhang använder ordet parter, ger man en signal om att mobbning skulle handla om en tvist mellan två eller flera jämbördiga parter.
Mobbning handlar i nästan samtliga fall om verksamhet som kan definieras som brottsliga handlingar. Därför måste man tala om offer och förövare. Om händelseförloppen i mobbningsfallen skulle behandlas av domstolsväsendet, skulle processen följa brottmålsprocessen, inte stadgandena som gäller då man behandlar tvistemål.
Listan på brott som kan förknippas med mobbning är lång. Misshandel, ärekränkning, olaga hot, utpressning, skadegörelse, olaga tvång och olaga förföljelse är några exempel. Kriterierna för lindrig misshandel, lindrig skadegörelse eller ärekränkning uppfylls överraskande snabbt. Brotten förmildras inte av att de sker i en skola eller utförs av unga personer.
Användningen av begreppet mobbning får inte automatiskt leda till att skolan eller myndigheter tolkar situationen som smågnabb mellan till exempel några elever. Enligt Brottsofferjouren utsätts cirka 15 procent av barn och unga för olika former av mobbning och våld i skolan. Hur är det möjligt att det här pågår, år efter år, trots att skolorna på olika sätt försöker ingripa?
Skolorna saknar verktyg eller vilja att få slut på mobbningen. Den vackra tanken om att handlingsplaner och arbetsgrupper ska stoppa mobbningen, är nästan en förolämpning mot mobbningsoffren. Det låter som undanflykter och bortförklaringar.
Skolan har en svår uppgift. Mobbningssituationerna sker ofta oberoende av tidpunkt på dygnet, vilket begränsar skolans möjlighet att ingripa. Men skolan kan också ingripa på olika vis. Om skolan vill förhindra mobbning eller få slut på akuta mobbningsfall krävs äkta engagemang. För att engagemanget av enskilda anställda i skolan ska bära frukt, måste också respektive föräldrar fås att inse vad som pågår.
Många faktorer tyder ändå på att skolan saknar tillräckligt kraftiga verktyg för att ta itu med mobbningsfall. Om inte ett klandervärt beteende leder till en påföljd, är det få som bemödar sig att ändra sitt beteende.
På 1900-talet löstes många mobbningsfall genom att rektorn eller en lärare konstaterade att det inte förekom mobbning i skolan. Hur ser situationen ut i dag? På vilket vis har förhållningssättet till mobbning i skolan ändrats? Vilka konkreta åtgärder kan en skola vid behov vidta, för att får slut på enskilda mobbningsfall?
Ett intressant uttalande i detta sammanhang är kommentaren från skolledningen i Pargas stad. Skolledningen tycker att elever i regel är trygga i en liten skola. Vad är det som säger att små skolor, ur en mobbad elevs synvinkel, är tryggare än stora skolor? En elev i en liten skola kan vara tvungen att avverka många skolår utan riktiga kompisar. Större skolor erbjuder också utrymme för alla att vara sig själva och vid behov mångsidigare professionellt stöd vid problemsituationer.
Kommentaren från Pargas stads skolledning kan också tolkas som ett försök att släta över problemen. Försöker man hantera problemen i stället för att få slut på dem?
Det är dags att börja tala om mobbning med dess riktiga termer. Det är fråga om kriminell verksamhet.