Mitt förstamajtal 2023 – "Vi behöver färre anställda i den privata sektorn och fler anställda i den offentliga"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Första maj. Arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Det finländska arbetets dag. En röd dag. Huvudparollen när de första demonstrationerna ordnades lydde:
Åtta timmars arbete!
Åtta timmars fritid!
Åtta timmars vila!
Målet var att förkorta arbetstiden och att öka den fritt disponibla tiden; att reducera ”nödvändighetens rike” och utvidga ”frihetens rike”, för att uttrycka det mer stämningsfullt.
Det som 1890 var en dröm har uppnåtts med råge.
I Finland arbetar vi i medeltal 1 500 timmar per år. Det är bara fyra timmar per dag; sex timmar per arbetsdag. Dessutom utbildar vi oss under en allt större del av livet och åtnjuter pension under en mycket längre tid än förr i världen.
Men det verkar vara slut på sötebrödsdagarna.
Enligt merparten av politikerna, ekonomisterna och näringslivets företrädare borde vi arbeta mera och höja vår produktivitet ytterligare för att upprätthålla konkurrenskraften, sysselsättningen och välfärden.
Att kräva förkortningar av arbetstiden är mer verklighetsfrämmande än någonsin. Ändå är vi många som upplever att vi inte räcker till och att vi känner oss utbrända.
Många upplever att jobbet är ett bullshitjobb, meningslöst eller onödigt. Om man inte brinner för det man arbetar med vill man helst minska arbetstiden eller gå i pension.
Målet för förstamajmanifestationerna är fortfarande att reducera ”nödvändighetens rike” för att utvidga ”frihetens rike”, men det verkar som om demonstranterna inte ens själva tror på att det är möjligt.
Problemet har ett namn: ”Baumols sjuka”.
Det finns gott om arbeten som kan göras effektivare eller till och med automatiseras bort. Antalet verksamma inom industrin och jordbruket har sjunkit dramatiskt i vår del av världen. Samtidigt har inkomsterna och lönerna stigit i snabb takt. Strömmen av massproducerade varor och tjänster väller över oss.
Men det finns också verksamheter vars produktivitet knappast kan öka utan att det går ut över kvaliteten. Vård och omsorg, utbildning och forskning, kultur och rättsväsen blir allt dyrare i förhållande till konsumtionen av massproducerade varor och tjänster.
Mycket av det som fördyras relativt är sådant som stat och kommun finansierar. Om vi vill bevara eller rentav öka den offentliga servicen måste skatteandelen av totalinkomsterna växa. Vi måste helt enkelt anställa fler i stället för att skära i personalen.
Nu håller vi på att få en högerregering som tänker sänka skatterna, men framför allt skära ner de offentliga utgifterna.
”Baumols sjuka” har gjort sig gällande, men det enda hållbara botemedlet är det motsatta.
Vi behöver färre anställda i den i huvudsak privata sektorn och fler anställda i den offentliga.
Att ytterligare höja produktiviteten inom näringslivet löser inte problemen – om inte skatteuttaget höjs i samma mån. Ju längre automatiseringen av produktionen går desto mer ökar inkomstklyftorna samtidigt som samhällsservicen blir sämre.
Jan-Otto Andersson