Misstro mot kärnverksamheten – men universitetets dilemma går bortom personval vid ÅA

”Akademins kärna ligger inte i förvaltningen” säger professor Kimmo Grönlundi ÅU (29.9). Han betonar att Åbo Akademis framgång hänger på verksamheten i ämnena och kritiserar rektor Moira von Wright för att bland annat ha infört mer centralstyrning av ekonomin.

Grönlunds problembeskrivning skulle kunna platsa som exempel i den svenska filosofen Jonna Bornemarks bok ”Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet” (2020). I boken beskriver Bornemark en minskad tilltro till de professionella yrkesutövarnas kunskap och förmåga att utföra sitt arbete väl: sjukskötarna och läkarna inom vården, pedagogerna i skolor, eller forskarna på universitet. Administrationen får en styrande och inte en stöttande roll inom organisationerna. Grönlunds citat fortsätter i linje med Bornemarks analys: ”Man kan inte leda akademiskt arbete genom diktat och instruktioner”.

Jonna Bornemark efterlyser att sätta kärnverksamheten i centrum igen men betonar att en sådan organisation kräver tillit; tillit till kärnverksamhetens professionella, alltså inte primärt en tillit nerifrån och upp utan en tillit från ledningen till gräsrotsverksamheten. Kimmo Grönlund konstaterar i intervjun att det blir skevt om den administrativa nivån förbiser att det är i de olika ämnena, där människor brinner för vad de gör, som resultaten skapas. Genom att krympa ämnenas ekonomiska frihet signalerar ledningen inte tillit till de som utför kärnverksamheten, påpekar han.

Men Grönlund uttrycker en problematik som går bortom vem som är rektor för tillfället. Den nya universitetslagen som trädde i kraft år 2010 omvandlade universiteten från statliga ämbetsverk till självständiga institutioner. Universitetens ledning ändrades med näringslivet som modell. Åbo Akademis styrelse fick färre medlemmar och fyra av tio skulle väljas utanför universitetet i enlighet med den nya lagen. Det innebär att den forskande och undervisande personalen fick en avsevärt lägre representation inom den högsta ledningen. Vägen banades för maktförskjutningen från cheferna på ämnena och fakulteterna, där missnöjet mot von Wright främst kan lokaliseras, redan innan den nuvarande rektorsperioden.

Grönlunds kritik om att de som skapar universitetens kärnverksamhet inte har tillräckligt mycket att säga till om fångar något väsentligt om vår samtid. Bornemark beskriver hur det råder en idé om att personer utanför kärnverksamheten kan bidra med större klarsyn om verksamheten än de som utför det centrala arbetet inom organisationen. I fråga om universiteten är ändå majoriteten av styrelsemedlemmarna inifrån universitetet, till skillnad från finska bolag där det är mer regel än undantag att inte en enda personalrepresentant finns med i styrelsen, och det är ju inte så att nya utomstående perspektiv inte skulle vara nyttiga ibland.

Men med reformen av universitetens organisation har det ändå smugit in ett tankesätt som är skadligt för universitetens kärnverksamhet: forskningen och undervisningen. New public management är en term som används för att fånga in den samling idéer och reformer av offentliga instanser som bygger på att göra allting mätbart för att kunna ”effektivera” verksamheten och för att personer utanför organisationen, som konsulter och politiker, ska kunna granska och styra den.

Och här kommer vi tillbaka till frågan om tillit, eller snarare brits på tillit. Som Jonna Bornemark lyfter fram så bygger det nya styrningssystemet på en misstro till att de som utför kärnarbetet skulle göra det bra utan rigida kontroll- och styrmekanismer. Universitetsreformen skulle öka universitetens autonomi, men istället har finansieringsmodellen gjort universiteten allt mer beroende av Undervisnings- och kulturministeriets (skiftande) kriterier för finansiering. Denna modell där universiteten får finansiering utgående från hur många magistrar, doktorstitlar och vetenskapliga artiklar ämnet ”producerar” bygger på en misstro mot att universiteten skulle göra ett bra jobb om de bara skulle ”få” pengar utan mätbara (kvalitets)kriterier. Behovet att omvandla kvalitet till någonting mätbart (alltså kvantifierbart) har dock lett till minskad kvalitet: fler, men sämre artiklar och färre läsare.

Den fria forskningen kringskärs från flera olika håll och det är illa om detta också sker inifrån organisationen, men problemen hänger inte enbart på vem som innehar en viss post.