Messi och Messias

Fråga en fotbollssupporter varför han eller hon är anhängare av ett visst lag, och chansen är stor att du får höra en anekdot från den tillfrågades barndom.

Själv hade jag få årsringar på nacken när jag för första gången såg Maradonas legendariska soloräd mot England i fotbolls-VM 1986.

Filmklippet visades med några års fördröjning i det nästan lika legendariska barnprogrammet Lilla Sportspegeln.

Att jag – som närmast lider av självdiagnostiserad förtidsdemens – minns händelsen som igår, måste säga något om fotbollens universella tilltal.

Maradonas dribbling från egen planhalva till motståndarens mål står sig nämligen än idag som en av idrottshistoriens största bedrifter. Alla kategorier.

Den cementerade Maradonas status som oförglömlig och bidrog till att Argentina fick en plats i mitt hjärta.

Följaktligen var Argentina min självskrivna favorit i världsmästerskapet 2022, även om jag är långt ifrån någon fotbollsfanatiker. Härföraren hette den gången Messi – en värdig arvtagare till Maradona.

Flerfaldigt vald till världens bästa spelare hade han vunnit allt utom VM-bucklan, och turneringen utmålades som hans sista chans till revansch.

Upplägget var således optimalt regisserat och dramaturgin överträffade alla förväntningar. Efter en tung, chockartad förlust reste sig de förödmjukade spelarna och tillkämpade sig hjältestatus.

Finalen var fotbollsgodis för hela slanten – en bergochdalbana av känslor där utgången självfallet bara kunde vara en.

Uppskattningsvis halva jordens befolkning såg poetisk rättvisa skipas och historia spelas upp för sina ögon.

Ett par år senare, när blodtrycket sjunkit till normal nivå, ser jag en argentinsk-producerad dokumentär om turneringen. De bibliska anspelningarna går inte att ta miste på.

Den egna nationens hjältar helgonförklaras, inte minst Messi, om vilken man konstaterar att han ”den dagen blev odödlig”. Ju närmare slutet, desto mer religiöst färgat språk.

Argentinas kräftgång i föregående fotbollsturneringar beskrivs som ”en ändlös pilgrimsfärd” efter vilken man nu nått ”sitt förlovade land”. Överdrivet, utan vidare, men jag köper det.

Det påstås ibland att de stora berättelsernas tid är förbi; att övergripande narrativ har mist sin förmåga att förklara tillvaron och samla och förena människor, och att de har ersatts av individuella, självvalda förklaringsmodeller.

Jag vägrar tro på detta, och stärks i min övertygelse varje gång osannolika, närmast fiktiva händelser utspelar sig i verkligheten.

Och jag tänker att det snarast är tvärtom – att behovet av berättelser som förmår föra människor samman och ge dem en antydan om något större är mer trängande än någonsin. Dokumentären åskådliggör detta behov.

Behovet kunde avfärdas som önsketänkande, och den kristna symboliken som en primitiv gudsuppenbarelse.

Själv tänker jag hellre att det vittnar om Guds ofta genialiska, ibland rentav humoristiska sätt att ge sig till känna.

Om nu ”himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet om hans händers verk”, skulle Gud då inte kunna låta sig omvittnas exempelvis i enastående idrottsbragder såsom Argentinas.

Namnet Messi har förvisso inget med det snarlika Messias att göra – och de bör inte förväxlas.

Men det intressanta är att Messi lär komma från italienskans ord för budbärare. Budbärare brukar ju kunna komma med goda nyheter – precis som Messias gör.