Mer avloppsrör och inneluftsproblem än ideologi

När Sanna Marin i december blev aktuell som statsministerkandidat var det många som lyfte fram hennes verksamhet som ordförande för stadsfullmäktige i Tammerfors som en tung merit.

Den breda allmänheten känner förmodligen Marins kommunalpolitiska gärning genom ett videoklipp som blivit viralt på nätet. Där demonstrerar Marin hur hon som ordförande klarade av att hålla ordning i den mycket yviga debatt som fördes på det fullmäktigemöte som avgjorde frågan om spårväg i Tammerfors.

Bortom underhållningsvärdet säger klippet något om utmaningarna med att leda politiken i en stor stad.

De stora städernas politiska system med fullmäktige, styrelse, nämnder och andra organ är de största politiska organisationer som finns i Finland, om man ser till antalet personer som är inblandade i beslutsfattandet och till komplexiteten i organisationen.

I motsats till rikspolitiken har de allra flesta kommunala beslutsfattare politiken som fritidssyssla. Av över 10 000 kommunala förtroendevalda i Finland är det idag bara ungefär 40 personer som har kommunalpolitiken som arvoderad heltidssyssla, vilket kan jämföras med att det i Sverige finns kring 1 300 personer som jobbar heltid med kommun- eller landstingspolitik.

I motsats till hur det är i rikspolitiken finns det ingen omfattande stab av politiska medarbetare som hjälper till med informationsförsörjning och förhandlingsstöd till de förtroendevalda. Tjänstemännen finns, givetvis, men deras uppgift är att stå för faktaunderlaget, inte att backa upp och underlätta det politiska spelet.

I jämförelse med rikspolitiken är inslaget av partidisciplin inom kommunalpolitiken betydligt lägre. Många ryggar tillbaka för gruppdisciplin som fenomen, men den bidrar till att hålla samman beslutsfattandet.

Ju mindre fullmäktigegrupperna binds samman av ideologisk samsyn och praktiska överenskommelser, desto större blir utmaningen för det politiska ledarskapet i kommunen att presentera en berättelse och en plan som de flesta kan ställa sig bakom.

Kort sagt: Det är ingen lätt uppgift att hålla samman politiken i en stor stad. Den som klarar av att höja sig över alla triviala konflikter och myriaden av detaljfrågor i kommunalpolitiken och dessutom klarar av att utåt förmedla en bild av att stadens politik har en vilja och en riktning är för det mesta en riktigt skicklig politiker, i alla avseenden och på alla nivåer.

Det finns en del kommentatorer, både bland journalister och statsvetare, som inte riktigt förstår sig på kommunalpolitikens dynamik och därför har en tendens att beskriva den lokala politiken som en lite tristare version av den nationella politiken.

För all del: Det är mindre ideologi. Det är mer avloppsrör och inneluftsproblem. Det är mer anpassning till vad nationella myndigheter gör. Men det är också beslut vars konsekvenser kommer att märkas i kommuninvånarnas vardag mycket längre än en enda ny lag någonsin gör.

Kommunalpolitiker i Åbo, ska precis som i Tammerfors, snart fatta beslut om det ska eller inte ska byggas spårväg i staden. Det är svårt att hitta något mer stort och konkret beslut än så, med långsiktiga konsekvenser för stadens invånare.

Kaius Niemi skrev i en bakåtblickande kolumn i Helsingin Sanomat 7.12.2019 att han någon gång tidigare gjort misstaget att se på kommunalvalet som en blek opinionsmätning inför kommande nationella val, men att han numera inser att det finns en alldeles egen dynamik i den lokala politiken.

Det finns de som förutspår att många av de mest spännande besluten på 2020-talet kommer att fattas i städerna. Det är en anledning lika god som någon annan att ta det kommunala beslutsfattandet på allvar och att visa respekt för alla som orkar engagera sig i kommunalpolitiken, trots att villkoren är långt ifrån glamourösa.