Meningsfull tradition

I dag är det fastlagssöndag. Den inleder den tre dagar långa så kallade fastlagen fram till askonsdagen, som i sin tur inleder den fyrtio dagar långa fastetiden fram till påsk. Fastlagen är raka motsatsen till fasta. Fastlagens måndag och tisdag är dagarna för kalas och karnevaler. Då har man av gammalt festat och frossat riktigt rejält inför fastans måttfullhet beträffande mat och dryck och livsstil. Fastlagens tisdag, fettisdagen, kallades tidigare ”Vita tisdagen”. Det var den sista dagen då man fick äta ägg eller mjölk. Därför frossade man då på vitt bröd och mjölk, föregångarna till våra fastlagsbullar i den heta mjölktallriken. Rännandet och spexandet i backarna på fettisdagen har också sin bakgrund i en månghundraårig tradition. Ordet karneval kommer från latinets carne vale, som betyder ”Farväl kött”. Detta farväl till köttet tog sig också uttryck i olika former av lössläppthet och spexande, utklädnings- och andra upptåg.

På askonsdagen var det slut på karnevalsstämningen och frossandet. Då inleddes den egentliga fastan, som skulle vara en tid av bot och bättring och enkla levnadsvanor. I många kyrkor har seden att fira askonsdagsmässa kommit tillbaka, också i allt flera församlingar i vårt land. Under gudstjänsten får deltagarna komma fram till altaret, där de får ett med aska tecknat kors på sin panna. Korset, symbolen för död, uppståndelse och nytt liv, blir här en symbol för och påminnelse om syndabekännelse, förlåtelse och en ny framtid med en ansvarsfull livsstil, omsorg om hjälpbehövande medmänniskor och en lidande miljö. I Åbo får vi glädja oss över att Åbo svenska församling har anslutit sig till de församlingar som har börjat fira askonsdagen på det här meningsfulla sättet. Inkommande onsdag blir det alltså en mässa i Skarpskyttekapellet, där den som önskar kan iaktta den gamla traditionen och seden.

På tal om meningsfullhet får vi konstatera att det ligger en djupare mening i de flesta av de traditioner och seder som hör till fastetiden. De utgör en del av ett större meningsfullt sammanhang. Det här gäller beträffande de flesta traditioner som sammanhänger med kyrkoåret och dess olika högtider och fester. Medvetandet om det djupare innehållet i kyrkoårets fester och traditioner har med åren blivit allt svagare. Våra högtider har i den här meningen förlorat en del av sitt språk. Och har de blivit nästan stumma, är det förstås allt färre som hör vad de skulle ha att säga. Så håller vi på att förlora ett gemensamt språk som med symboler och riter uttrycker vad det innebär att vara människa, både i stunder av glädje och i stunder av sorg. Det här torde ha ett samband med en företeelse som enligt en mängd undersökningar har blivit allt mera allmän på senare tid, nämligen upplevelsen av meningslöshet. Enligt en del bedömare har den här upplevelsen numera blivit nästan en folksjukdom.

Vi människor behöver få se att våra liv är inordnade i ett sammanhang, mindre eller större. De meningsskapande sammanhangen är av olika slag, allt från vardagens enkla rutiner till rytmen i årstidernas och kyrkoårets växlingar. Alternativet är en allmän och trist gråhet utan växlingar, utan något att se fram emot och vänta på. Inför den utsikten kan vi börja inse att en meningsfull tradition står i livets tjänst.