Mellan vecka 11 och 22

Tandhygienisten hade mottagningen valt för min räkning och var inte den gamla, som avbröt sig var tredje minut och frågade om jag var okej, om något kanske gjorde ont, utan en annan, mer militärisk, som hade en praktikant med sig som också skulle beskåda i mitt gap.

Jag har låtit praktikanter studera olika delar av mitt liv och min kropp, tänker att det är bra att lära sig av verkliga livet. Har inget emot praktikanter.

Men stämningen var inte optimal nu. Det var någonting i kemin mellan dem i vit rock som inte stämde, oron smittade av sig på mig.

Men det var ändå en evig tur att ha avverkat tandhygienisten precis innan alla restriktioner och inhiberingar och annulleringar började regna in.

Det blev en vår av inhiberingar och nu är det sommar.

Fast det är fräckt mot vårblommorna att tala om inställt. De har varit ens mål och mening under promenader och cykelturer. Blåsippesäsongen var lång. Gullvivorna översvämmade markerna. Jag plockade några stycken bakom ett elskåp i en backe en halv kilometer hemifrån.

Jag vill gärna respektera växter som är fridlysta men nu blev det för svårt att hitta något aktuellt bud om gullvivor i Finland på nätet.

Tänkte till slut att ingen ändå skulle se mig. Det gjorde ingen heller.

Men min ilska började växa. Tänk att det ska vara så svårt att tillhandahålla en så enkel lista!

I stället måste man kryssa runt i myndigheters myndighetsprosa tills det blir rundgång så att man länkas tillbaka till den plats man började på. Det kan ju hända att det gäller något mer livsavgörande också, skäller jag på inuti huvet. Blommorna nästan vissnar i min hand.

Dock finns vissa instanser som börjat göra allting lättare. Men i slutet av 1900-talet blev jag avsnäst av en person på skatteverket: ”Du kommer ändå bara att missbruka det!” Så skrek hen när jag bad om en särskild approach. ”Käytät kumminkin väärin!” Skulle aldrig ske i dag.

Nu är deklarationskorrigeringen så enkel att man nästan blir besviken. I vår gick det på tio minuter (plus en lika lång förberedelse: söka upp en blyertspenna för själva kladden, skala ett äpple att äta under proceduren). Ingen sport alls. Mot förr.

Vårens milstolpar var tandhygienisten och deklarationsinlämningen. Däremellan minns jag inget, utom några mardrömmar och en annan dröm om en säl som jag träffade på en väg och som kunde prata – vad den sa förblev oklart.

Och så minns jag alla irriterade människor. Den kyliga stämningen i tandmottagningen var som en föraning. Sen lade sig en växande irritation liksom ett moln över huset där jag bor, över stadsdelen, över hela Egentliga Finland.

Det måste bero på vårprojektet, som är avvaktan. Ingen håller ut så länge i det.

Jag irriterar mig på den som dubbelparkerar sin cykel på gården, fäller ner metallstödet så att cykeln står autonomt, dock införd i cykelstället, så att två öppningar blockeras. Många har cykel i mitt hus, stället behövs, mitt blodtryck stiger av detta.

Och: hur länge måste man egentligen ha sin motorcykel på tomgång innan man drar iväg? En invånare i andra trappan testar sig fram.

I mitt så kallade flöde delas en artikel om hur man hanterar besvärliga känslor. Men texten är ju låst, för f-n!

Jag är snart färdig att skriva lapp i trappan om det ena och det andra. Men kanske klarar jag veckan som är, vecka 22.