Medierna och ett komplext förtroendeuppdrag – "Aktuella händelser och kriser tycks i stigande grad lyfta fram diskussionen om mediernas roll"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Mediernas roll i det demokratiska samhället har varit ett aktuellt samtalsämne redan en tid. Den offentliga diskussionen karaktäriseras av motsättningarna mellan massmedier och sociala medier, fakta och underhållning, privat och offentligt.
Fenomen som desinformation och falska nyheter har blivit bekanta genom diverse valkampanjer i både Nord- och Sydamerika samt invasionskrig i Kontinentaleuropa. Den traditionella rollen medierna har som ett pålitligt och neutralt sändebud knakar och brakar då tekniken utvecklas och samhället polariseras. Medierna har följaktligen blivit en oskiljaktig del av samhället – på gott och ont.
Enligt en undersökning vid Helsingfors universitet om mediernas auktoritet och publikens förtroende ( Matikainen , et al., 2020) är förtroendet för medier i Finland fortfarande på hög nivå fastän det har försvagats under de senaste åren i likhet med den internationella utvecklingen. De ledande nationella nyhetsmedierna Yle och Helsingin Sanomat anses generellt sett vara pålitliga.
Intressant är den demografiska och politiska skillnaden på synen gällande medieförtroende för Yle, Helsingin Sanomat och MTV. Finländare i åldern 18–34 har ett förtroende på 73 procent medan medeltalet annars ligger på över 80 procent.
Skillnaden mellan män och kvinnor överlag är 70 procent och 87 procent. Undersökningen visar även en svag indikation på att aningen mera skepticism gentemot medier finns hos de lägre utbildade. Den mest medieskeptiska gruppen hittas dock på den politiska spelplanen där Sannfinländarna rapporterar ett förtroende på 40 procent i förhållande till de andra partiernas (VF, C, Saml., SDP, Gröna) medeltal på 86 procent.
Flera studier visar att populistiska politiska åsikter korrelerar med ett bristande förtroende för medier. Att måla upp mediefältet som politiserat och korrupt är en direkt importvara från USA och något som nu används i den politiska rasismkrisen.
Enligt ledaren i Helsingin Sanomat (15.8.2023) utmanar det ifrågavarande politiska partiet, som medvetet utsett medierna till sin fiende, samtidigt den rådande verklighetsuppfattningen som till stor del definieras genom medierna.
Den politiska atmosfären är lindrigt sagt oroväckande inte minst med tanke på den tudelade utvecklingen i USA där medborgarnas tilltro till medier minskar på grund av politikers ogrundade påståenden. Trots allt är förutsättningen för allt demokratiskt beslutsfattande att vi har en någorlunda gemensam bild av verkligheten.
Politik åsido, själv har jag med stort intresse följt med mediernas roll gällande ämnet bolåneräntor och bostadsmarknaden, som även den befinner sig i en relativt djup kris. Medierna besitter fortfarande mycket makt, vilket är och ska vara en parallell till ansvar.
Fastän ämnet har behandlats sakligt och faktacentrerat kan jag inte låta bli att fundera vad för inverkan de otaliga, varnande, även nedlåtande, artiklarna om stigande räntor och fruktansvärt långa försäljningstider egentligen har på den ekonomiska utvecklingen i landet. Ett positivt väntevärde kanske vore välkommet i den för oss finländare säregna pessimistisk-realistiska attityden.
Den rådande offentliga oron, vare sig den handlar om pandemin, politik eller bolåneräntor, säljer bra, i synnerhet i kommersiella medier. Åtminstone så länge som finansieringen är anknuten till hur många ”klickande” läsare artiklarna har kan vi garanterat förvänta oss rafflande rubriker.
Aktuella händelser och kriser tycks i stigande grad lyfta fram diskussionen om mediernas roll, något som givetvis är naturligt när vi väl lärt oss att granska det omgivande informationsflödet med en kritisk blick. Saklig och rättvis uppmärksamhet kring ämnen är välkomna, men det är inte ogrundade påståenden, överdrift eller trakasserier mot dem som sköter sitt arbete.
Här kan du läsa fler kolumner av Camilla Öhrnberg.