Med små lösningar kan alla vara med

Livserfarenhet kommer bland annat med åldern. Att få erfarenhet ger trygghet och en viss vana att navigera sig fram i också helt nya situationer. Med livserfarenhet kommer också utmaningar som kanske inte är så trevliga, men ack så vanliga.

I sommar har jag märkt att min syn inte längre är vad den har varit. Jag har haft glasögon under större delen av mitt liv och är så tacksam över att det finns ett hjälpmedel så att jag kan fortsätta köra bil, se på tv och läsa. Med några års mellanrum behöver ju synen kollas och de senaste gångerna har jag fått litet starkare glasögon för att kunna läsa.

Under våren har jag fått kämpa med läsningen, fått justera avståndet till texten och ta bild med telefonkameran och förstorat liten text med förstoringsfunktionen. Man lär sig konster när man behöver dem. Mina små bekymmer med synen har fått mig att förstå människor som alltid måste kämpa för att kunna fungera bland oss andra i samhället.

Tillgänglighet är kanske ett modeord men det innebär att göra funktionerna i samhället tillgängliga för så många som möjlig. Att avlägsna hinder för rörelsehindrade, att använda ord som alla förstår, att ordna verksamhet som alla har råd att delta i eller bemöta alla med vänlighet och respekt.

Ofta reagerar vi på otillgänglighet först då vi inte själva kan delta i något evenemang för att vår fysiska funktion inte räcker till. Det är bra att vi reagerar då och kämpar för våra egna rättigheter men det är minst lika viktigt att vi talar ut och påpekar de brister vi ser eller lägger märke till då det berör någon annan.

Vi kan också komma med förbättringsförslag eller dela med oss av vår förmåga att förstå åt någon som inte har lika lätt i nya situationer. Du och jag kan kanske hjälpa någon äldre med smarttelefonen eller med den digitala anmälningen till en utfärd, eller varför inte erbjuda någon med svårt att nå varorna på översta hyllan i butiken hjälp.

För några veckor sedan fick jag mina nya glasögon. Nu ser jag igen det finstilta på matförpackningar, vilken glädje! Att trä tråden på synålen är kanske inte en livsviktig förmåga men ack så trevligt att inte behöva kämpa med det mera.