Med livboj runt handleden

Kanske har du någon gång, när du gått in i en kyrka, tänt ett ljus i en stor ljusstake en så kallad ljusbärare? Det behövs inga ord, ingen färdigt formulerad tro eller livssyn för att ta ett ljus i sin hand och låta lågan från ett annat ljus tända ditt ljus. En ljusbärare kan se ut på olika sätt. Den kan till exempel ha formen av en jordglob eller av ett träd där de enskilda ljusen lyser på grenarna. I domkyrkan i Åbo står ljusen på rad i olika nivåer och bakom dem ser man en ikon och en bibeltext som på svenska lyder ”Kom till mig ni alla som är tyngda av bördor”.

I de lutherska kyrkorna i Norden är det ett ganska nytt fenomen att det finns en ljusbärare där vem som helst kan tända ljus. Inför Kyrkornas Världsråds stora möte i Uppsala 1968 tog dåvarande domkyrkokaplanen Martin Lönnebo initiativ till Folkförsoningens träd, som ljusbäraren i Uppsala domkyrka heter. Martin Luther King var inbjuden som talare till mötet men blev kort innan det mördad. Det fanns därför ett stort behov att tända ljus under mötet.

Martin Lönnebo (1930–2023) har inte endast påverkat att det finns ljusbärare i de lutherska kyrkorna i Norden. Han är också den som utöver sitt digra författarskap skapade Frälsarkransen, ett radband med 18 pärlor i olika färger och med olika betydelse till hjälp för stillhet och bön. Det är nu trettio år sedan Frälsarkransen blev till och den har sedan dess uppskattningsvis en miljon bärare, jag är en av dem.

Människans största sinnesorgan är huden. Vi är taktila varelser. När jag håller pärlorna i min hand eller bär dem som en livboj runt min handled påminns jag om att Gud som är bortom orden inte är bortom verkligheten utan nära. Teologen och religionspedagogen Jonas Eek säger om Frälsarkransen att den för många har blivit en existentiell ledstång i tillvaron. Den hjälper också att göra trons innehåll gripbar genom de olika pärlornas symbolik.

Jag hade möjlighet att förra veckan besöka Linköping, där Lönnebo har bott och verkat som biskop. Vi var många från olika kyrkosamfund som deltog i ett symposium där hans livsverk belystes från olika håll i föredrag och samtal. Lönnebo skrev böcker ända till sin död. Jag kom hem med hans postumt utkomna andaktsbok Pärlornas sånger. I inledningen till boken skriver han: ”Glöm inte att människan även är själ … Bevara hoppet, visdomen och kärleken … Sök att leva i förundran, barmhärtighet och ödmjukhet … När mörkret drabbar håll fast vid din tro på ljuset.”