Reportage

Med delfiner och flygfiskar som sällskap – Daniel och Otto gav sig själva en 30-årspresent och seglade över Atlanten

Daniel Lähde och Otto Trapp sitter i sittbrunnen på en 46 fot lång segelbåt mitt ute på Atlanten. Den belgiska kaptenen Ludwig Hoogstoel är nere i pentryt och förbereder middagen. Solen håller på att gå ner och livet ler. Väderrapporterna har inte varnat för oväder och allt ser bra ut. Men så börjar det höras rapporter om att ett kusligt lågtryck närmar sig norrifrån.

– Först såg vi en blixt, efter det en till och en till. Sedan eskalerade det. Det blixtrade varannan sekund och det kändes som att vara på ett diskotek, säger Lähde. – Först var man lite spänd och till och med rädd. Men det gällde att hålla huvudet kallt och acceptera det. Senare kunde vi till och med njuta av ovädret, säger Trapp.

Ovädret pågick hela natten, men som tur var förde det inte med sig några stormvindar och seglatsen kunde fortsätta i lugnare tecken.

Lähde och Trapp är vana seglare och har en gemensam båt, en Inferno 34:a med hemhamn på ASS i Åbo. De har främst seglat på Skärgårdshavet, men alltid drömt att någon gång segla på de stora haven. När 30-årsdagarna närmade sig tyckte de att det skulle vara en utmärkt födelsedagspresent att delta i ARC-racet från Las Palmas till Saint Lucia i Västindien.

– Hur mycket man än älskar skärgården har väl de flesta seglare en dröm om att segla på lite större vatten. Det är en upplevelse av helt annan kaliber och Atlanten är ett historiskt och attraktivt mål att korsa, säger Trapp. – Det var utmaningen och upplevelsen som sporrade oss, säger Lähde.

Förberedelserna inleddes redan i mars i fjol då de lade ut en annons på ett seglarforum där man kunde anmäla sig som besättning. De beskrev sig själva och berättade om sina seglingserfarenheter. Sedan tog det inte lång tid förrän den då 59-åriga Hoogstoel kontaktade dem och frågade om de ville mönstra på hans S/Y Ataraxia, en belgisk Etap 46:a som beskrivs som osänkbar.

För att bekanta sig med varandra och båten åkte de i september till Estepona norr om Gibraltar för att flytta Ataraxia till Lanzarote. Resan gick bra och trion fungerade fint ihop.

– Hoogstoel var en lugn, bra och demokratisk kapten som lyssnade på våra åsikter och inte körde över oss. Ingen steg på varandras tår och alla beslut fattades tillsammans. Båten var stabil och kändes bra för ändmålet. Samtidigt fick vi mera självförtroende inför långseglatsen över Atlanten.

Den 9 januari kastade de loss från Las Palmas.

Eftersom de var endast tre ombord seglade de i enmansvakter. På nätterna i tretimmarspass, på dagarna fyra timmar. Det betydde att man aldrig hade samma pass två dagar i streck.

– Det var trevligt att vara uppe olika tider på dygnet. Man såg soluppgångar, solnedgångar och stjärnhimmel, säger Trapp.

Även om man kunde vara ensam ute på däck kände man sig aldrig utelämnad. Skulle det hända något, eller om man måste göra en manöver så kunde man alltid väcka skepparen eller kompisen för att be om hjälp. Samtidigt var det en fördel att vara så få ombord. Det fanns gott om plats och man kunde alltid dra sig tillbaka om man ville ha egen tid för sig själv.

Hoogstoel som har ett brinnande intresse för matlagning skötte i huvudsak om kockandet, men alla hjälptes åt med att diska och städa upp pentryt. Ibland kunde det serveras nyfångad fisk.

– Vi fiskade en del och fick guldmakriller som vi tillredde. Vi fick också en tonfisk, men den var så liten att vi släppte den tillbaka.

Ibland fick de sällskap av delfiner och flygfiskarna flög med jämna mellanrum över båten.

ARC-racet ordnas på vintern då passadvindarna är gynnsamma och risken för stormar är liten. Den här gången skulle det ändå ha fått blåsa lite hårdare än det gjorde, säger Trapp och Lähde.

– De svaga vindarna var det största problemet och seglatsen tog en halv vecka längre än beräknat. Alla deltagare klagade på samma sak, men samtidigt blev det bekvämare och man kunde njuta av goda middagar i solnedgången.

Efter 24 dagar till havs anlöpte de Saint Lucia natten mellan den 1 och 2 februari.

Trapp och Lähde är glada för att de åkte och fick uppleva äventyret. Att de vara vana seglare var en klar fördel och kapten Hoogstoel var mycket nöjd med deras insats.

– Trots att det är stor skillnad på att segla i skärgården och på Atlanten hade vi nytta av våra erfarenheter. Vi har seglat bland grynnor och öar och är vana vid att göra snabba manövrar och angöra bryggor. Det var erfarenheter som vi kunde tillämpa under seglatsen. Har ni fått blodad tand och redan börjat planera nästa långseglats? – Inte ännu, men man har nog blivit biten av oceanflugan och visst skulle det vara häftigt att segla på ett annat världshav. Vi har också fått bättre självförtroende att göra längre seglatser med den egna båten och till exempel segla längre ut Östersjön.