Människor i livets tjänst

En solig majdag för ett år sedan åkte min mamma och jag FPA-taxi. Hon på bår, jag bredvid.

Ett par månader tidigare hade hennes rygg brustit och berövat henne rörelseförmågan i benen. Orsaken visade sig vara tumörer på ryggraden. En rådig kirurg opererade henne när det uppdagades och lyckades rädda en nerv.

Där i taxin kunde hon känna sina ben och vicka på tårna. På bäddavdelningen i Kimito fick hon rehabiliterande fysioterapi. Hon tränade på att lyfta benen, sitta upp och återta sin rörlighet.

Nu skulle hon återta sin kropp från cancern. Det var därför vi åkte taxi. Vi skulle få reda på vad det var för sort och hur den skulle behandlas.

För cancer behandlar man ju, tänkte vi. Vi var inställda på tuffa behandlingar. Vi tänkte kanske inte bot, men bättring.

Det var en hoppfull taxiresa. Sprickande löv längs vägrenarna, gassande sol på motorvägen. Taxichauffören parkerade vant, visste var vi skulle rulla in med båren, vilken hiss vi skulle ta och vilken anmälningslucka.

Vi fick papper att fylla i om mående och mediciner. Jag är glad att du är med, sa taxichauffören till mig. Om det inte finns någon ledsagare och patienten är illa däran så är det jag som får fylla i pappren. Och inte kan jag ju det.

Inte kunde jag heller. Men mamma kunde. Det var kroppen som var ur spel. Inte huvudet. Läkaren kom, vi rullade in och taxichauffören gick för att parkera om. Det kunde ju ta tid, tänkte vi.

Men det gick väldigt fort. Även om läkaren är finkänslig och talar på ett empatiskt sätt går det snabbt att säga att en sjukdom är obotlig och aggressiv, att det är veckor, i bästa fall ett par månader kvar.

Jag undrade om man inte åtminstone kunde testa cellgifter eller strålning, men han skakade bara på huvudet. Doserna som krävdes skulle döda henne. Det var ganska definitivt. Fanns inte så mycket kvar att fråga sen, och rösten hade ändå brustit.

Min röst brast, inte mammas. Hon följde noggrant med när läkaren gick igenom hennes medicinlista och strök det som nu var onödigt. D-vitaminerna ville hon ha kvar. Jag såg att han undrade till vad. Jag undrade ju själv. Men hon fick hålla dem.

Sen rullade vi ut. Genom tårdimman såg jag vår chaufför som väntade på oss. Plötsligt fattade jag varför FPA-taxina måste få vänta. Man är inte mycket till ledsagare när man precis hört en dödsdom. Stunden mellan ditresa och hemresa kan vara den då världen rasar. Ändå ska man in i hissen, ut genom dörren, hitta vägen, åka tillbaka. Fortsätta.

Om jag hade haft röst hade jag sagt att jag var glad att han var med. Sedan mamma blev sjuk har jag mött så många som han. Sådana som bär när du själv brister.

”En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva”, har författaren P O Enquist sagt. Av sjukvården på Kimitoön har jag lärt mig vad det betyder.

Jag har lärt mig det av sjukgymnaster som oförtrutet fortsätter träna en dödsdömd kropp. Av lyhörda sköterskor som upprätthåller livskvaliteten i varje nu. Av avdelningsstäderskor som vant flyttar på bokhögar och ser till att blommorna får nya snittytor. Och av hemvårdarna som tog vid när mamma var stark nog att flytta hem.

Troget kommer de med munskydd, full skyddsutrustning vid norovirus och corona och blomsterkrans till midsommar. De fnyser åt det där med att ha veckor eller månader kvar. Ibland stämmer det, ibland inte, menar de.

Och mamma är här ännu. Hon sitter, hon står och hon går med rollator. Det är ett under. Men ett under som inte hade varit möjligt utan alla dessa människor i livets tjänst. De som idag kämpar för drägliga arbetsförhållanden och skäliga löner.

Läs fler kolumner av Freja Rudels här.