”Människan spår, Gud rår”

När detta skrivs är vi alla mitt inne i en bubbla som vi inte upplevat förut.

Visserligen har också våra dagars människor mött händelser som, till synes, rubbat tron på människans förmåga att ha koll på det som sker.

Jag minns t.ex. hur vi i Finsk tidskrift, då Estonia sjunkit i september 1994, skrev om den händelsen som ett memento.

Naturen hade visat att den kan slå ut de starkaste mänskliga konstruktioner på några minuter. Tsunamin i Thailand julen 2004 var lika osannolik.

Men det tog inte länge innan dessa utslag för naturens nycker föll i glömska.

Också den här vinterns virusattack kom därför som en fullständig överraskning för oss. Ingenstans i världen fanns det någon beredskap för en händelse av den här omfattningen.

Det fanns visserligen varnande signaler i både fakta- och fiktionsform. Läs t.ex. Hans Rosings ”Factfulness” som kom år 2018 eller Annika Luthers ”De sista entusiasterna” från början av år 2019.

Ändå insåg vi inte vad ett virusangrepp kunde få till stånd. Tron på mänsklighetens samlade förmåga att genomskåda och kontrollera verkligheten var större än föreställningarna om naturens förmåga att slå ut vår globala civilisation.

Det är ju inget nytt i världshistorien att krafter i naturen går härjande fram. Men vi har kunnat blunda, i en naiv övertygelse att vi är herrar över jorden.

Tidigare generationer hade aldrig invaggats i den förtröstan på mänsklig förmåga som så många av oss idag levat med.

Det historiskt normala har varit att leva med en stor osäkerhet. Naturen har fram till modern tid framstått som oberäknelig och okontrollerbar. Det stämde till ödmjukhet.

De olika religionerna kan ses som försök att komma till rätta med den osäkra känslan att inte ha kontroll. I en religiös livshållning ingår ett ödmjukt erkännande av människans begränsningar. Mycket av religionernas trosinnehåll och olika riter handlar om att förstå och beskriva människans liv som ett bräckligt liv.

Den moderna tiden har försökt lägga denna bräcklighet bakom sig. Den vetenskapliga och tekniska utvecklingen har från 1600-talet framåt byggt upp upplevelsen av att ha kontroll.

Långt har vi lyckats. Inte minst i Norden har känslan av trygghet varit stark. Ödmjukheten har förbytts i föreställningen att vi är naturens överman.

Coronaviruset undergräver denna existentiella trygghet.

Den gamla visdomen ”människan spår, Gud rår” uttrycker ödmjukheten i religionens värld.

Coronaviruset tvingar också vårt moderna samhälle till en större ödmjukhet. I första hand kanske uttryckt med ”människan spår, naturen rår”. Vår trygghet rubbas när vi ser gränserna för det mänskligt möjliga.

Om vi inte kan lita på vår egen förmåga, som individer och som mänsklighet, vad kan då vagga oss till ro när kvällen kommer?

Det som bl.a den kristna kyrkan genom årtusenden försökt lyfta fram är tron att våra liv vilar i något större.

Kyrkan står för övertygelsen att det som universum ytterst vilar i är en kraft som bär också när vi förtvivlar över den egna svagheten.

Det är en mångtusenårig tro på något som bär oberoende av hur mycket eller litet vi själva faktiskt kan kontrollera.

Missförstå mig inte. Religionens tröst ligger inte i att den löser de praktiska problemen eller avvärjer katastrofer och farsoter.

Kristendomens och en rad andra religioners djupaste betydelse ligger i ett sammanhang som bär en också då man är som mest sårbar. Det handlar inte om kontrollerbar kunskap. Det handlar om kraft och vilja att leva i en verklighet ingen av oss helt kan styra.

Om möjligt, lyssna till kyrkklockornas klang! De påminner oss om det här - också när vi sitter i karantän.

Tage Kurtén

prof.em. i teologisk etik med religionsfilosofi