Människan är djurrikets enda nöjesdödare

I Birkaland anordnades under veckoslutet en lagtävling för avlivning av smårovdjur. Fångstområdet var 150 hektar och i tävlingen deltog 300 jägare med sina 500 hundar.

I avlivningstävlingen sökte jakthundarna upp bebodda bohålor och grotthundarna körde sedan ut djuren från sina gömställen eller så sköt jägarna ner i bohålan.

Tävlingen skördade 612 offer varav 422 mårdhundar, 93 grävlingar, 28 rävar, 33 kråkfåglar, 32 kajor och 4 minkar, m.a.o. 547 däggdjur och 65 fåglar.

Tävlingspoäng skulle också skator och gråtrutar ha gett trots att båda fågelarterna är på tillbakagående.

Grävlingarna och mårdhundarna går i ide till vintern.

Grävlingen sover hela vinter och mårdhunden sover lättare och kommer ibland upp för att äta.

Jägarna dödade m.a.o. 515 sovande djur i sina bohålor.

Denna tävling är inte den enda i sitt slag. Man anordnar dem regelbundet runt om i landet.  Avlivningstävlingar – de sorgligaste av alla tävlingar.

Varenda smårovdjur, stora rovdjur, varenda levande djur är kännande varelser till vilka evolutionen har gett en egen plats och uppgift i vår natur.

Människan igen har gett sig själv rollen av skapelsens krona och rätten att bestämma vilka djur som får leva och vilka inte.

Hon anser sig vara ovan de övriga levande varelserna och ha rätten att bestämma över dem och har i sin stora dumhet bestämt att vi får ta de andra levande varelsernas habitat, ekologiska nich, föräldrar, ungar, sociala kontakter, ledardjur, deras stöd och trygghet, deras liv.

Människan verkar inte ännu heller förstå att i den stora helheten hör allting ihop och alla levande varelser behövs för naturens balans. Naturens balans behövs också för att möjliggöra människoartens överlevnad.

Man kan fråga med vilken rätt människan gör så här?

Med vilken inbillad rätt har en del människor bestämt att t.e.x. smårovdjuren skall elimineras från naturen?

Varför har en del människor en så stark drift att döda att man vill delta i slakttävlingar och använda också övrig fritid till att döda djur?

Som en fin hobby?

I Aamulehti (9.2) finns ett referat från tävlingen där en jägare berättar ivrigt att hon, om hon inte nu skulle delta i tävlingen så skulle hon ända vara ute och jaga smårovdjur.

Hon använder nästan all sin fritid till smårovdjursjakt.

När hunden hittat en mårdhund, räv eller något annat smårovdjur och kryper in i bohålan följer hon med från radarn hundes framskridande i hålan.

Då den hittat bytet börjar den skälla.

Med spade och järnspett grävs då en öppning för att få ut bytet och hunden.

Ibland kan grävandet ta timmar.

Jägaren berättar också att hon upplever att smårovdjursjakten passar henne eftersom hon är en handlingens kvinna som vill ha en fysisk hobby.

Hon beskriver också att smårovdjuret som kämpar för sitt liv i hålan försöker försvara sig.

Nån gång har djuret bitit genom stöveln.

Det kommer ännu en dag, en generation som tittar tillbaka och förfasar sig över hur människan nångång behandlade djur – alla djur.

Till dess måste vi bara orka vara djurens röst.

Djuren har ingen egen röst, endast djurvännernas röster!

Våra varma tankar går till alla de 547 oskyldigt dödade smårovdjuren och de 65 fåglarna av vilka 515 individer dödades medan de sov i sina bohålor.

Britt-Marie Juup

Eläinten Ääni -- Djurens Röst