Mångfalden i det finländska samhället är under attack
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Under detta sommarlov har jag som glad Yle-skattebetalare letat runt på Arenan. Jag hittade en podcastserie om kvinnliga filosofer och tänkare som publicerats för ett par år sedan. Ett av avsnitten behandlar Hannah Arendt, och hennes roll ifråga om vår förståelse av totalitarism och totalitära regimer.
I programmet nämns det hur all form av mångfald utgör ett hot mot totalitarism. Olika minoriteter, olika religioner, olika sexuella läggningar, olika sätt att se på världen och olika värderingar, allt detta står i konflikt med totalitära regimers strävan att skapa en så enhetlig, ensidig och uppifrån definierad kultur som möjligt. Därför attackerar även rörelser, politiker och partier vars ideologier har totalitära drag just mångfald så kraftigt.
Jag tänker på detta när jag följer med såväl presidentvalskampanjen i USA som nyheter här hemma, om de häftiga ideologiska nedskärningar som nu kommer att drabba såväl medborgarsamhället som kulturfältet. Dessa nedskärningar kan inte motiveras fiskalt då det handlar om försvinnande små budgetmoment.
Redan i april kom det besked om att regeringen helt avskaffar statsunderstödet till alla landets fredsorganisationer. Det innebär att de organisationer tystas ner som bland annat lyft fram finska statens vapenhandel med olika auktoritära länder och fört kampanj för en ratificering av avtalet om totalförbud av kärnvapen.
Nu föreslår justitieminister Leena Meri att även statsstödet till Opinionsnämnden för massmedier helt ska dras in. ONM:s roll handlar om att trygga både yttrande- och publiceringsfriheten, vilket är ytterst viktigt i en tid där sociala medier allt mer suddar ut gränserna mellan marknadsföring, opinionstexter och nyheter. Nämndens roll är samhälleligt speciellt viktig i en tid då ministrar öppet attackerar medier som granskar dem kritiskt.
Regeringen föreslår även att helt avskaffa statsunderstödet för Flyktingrådgivningen. Organisationen har flera anställda jurister, som ger rättslig hjälp åt asylsökande, flyktingar och andra utlänningar i Finland, för att trygga deras rättsskydd. Statsunderstödet utgör merparten av organisationens finansiering. Förbundet för mänskliga rättigheter kommer att mista nästan två tredjedelar av sin finansiering.
Brottsofferjouren, som erbjuder stöd och service till exempel till personer som blivit föremål för människohandel kommer att mista ungefär en femtedel av sin finansiering. Kvinnolinjen, som erbjuder stöd och service för kvinnor som blivit offer för våld kommer att mista hälften av sin finansiering, vilket hotar hela verksamheten.
Utöver dessa exempel kommer regeringen även att skära ner kraftigt i finansieringen för alla de organisationer som arbetar inom social- och hälsovården samt för kulturfältet. Vad dessa nedskärningar kommer att innebära helt konkret får vi veta först i samband med att förslaget till statsbudgeten nästa år blir klart. Men vi vet redan nu att detta kommer att få en förödande effekt på de tjänster som erbjuds de mest utsatta i det finländska samhället. Dels handlar det om att en stor del av alla de tjänster dessa organisationer ansvarat för och som det offentliga inte erbjuder kommer att försvinna. Men det handlar även om röster.
Dessa nedskärningar handlar om att tysta ner kritiska röster i det finländska samhället. Röster som talar för fred, för allas mänskliga rättigheter, för jämställdhet, för rättigheter som samhällets mest utsatta borde ha. Dessa nedskärningar drabbar mångfalden i det finländska samhället, och är därför ett skrämmande exempel på den nuvarande politikens riktning.
I programmet om Arendt lyfte man även upp hennes observationer om hur övergången till ett totalitärt samhälle inte sker mitt i allt, genom våld och tvång. Övergången sker gradvis, ett litet steg i taget, och möjliggörs av att allt för många frivilligt bara följer med. Det är dags att vakna upp.
Här kan du läsa fler kolumner av Li Andersson.