"Många forskare som blivit utsatta för hatkampanjer och trakasserier på nätet säger att de märkbart minskat på eller helt slutat att uttala sig i offentligheten om sina forskningsresultat."

Nedvärdering, glåpord, svartmålande och rentav hot mot forskare har blivit allt vanligare under 2010-talet berättar de enkätundersökningar som Delegationen för informationsspridning (TJNK) utfört sedan 2015.

De trakasserier och den hatretorik som riktas mot forskare innefattar allt från hotfulla e-postmeddelanden till kriminella handlingar som vandalism och förstörande av egendom. Det är framförallt samhällsaktiva forskare som blir utsatta för hatfull retorik och tyvärr ser trenden inte ut att avvika 2020.

Enligt Europarådets ministerkommitté omfattar hatretorik alla uttrycksformer som sprider, uppmanar, främjar eller berättigar hat baserat på intolerans. Utöver hatbrott och ärekränkning anses hatretoriken i vardagsspråk även innefatta allmänt nedsättande, aggressiva eller lögnaktiga påståenden – och den har blivit allt vanligare i Finland.

Sociala medier erbjuder en bra plattform för hatretoriken. Algoritmerna ger uppmärksamhet åt de skribenter som lyckas egga och väcka starka reaktioner hos andra; provokativa kommentarer får mycket engagemang och sprids snabbt.

Hatretoriken är effektiv på att tysta ner. Många forskare som blivit utsatta för hatkampanjer och trakasserier på nätet anger i undersökningen att de märkbart minskat på eller helt slutat att uttala sig i offentligheten om sina forskningsresultat. Det är tydligt att hatretoriken minskar på utrymmet för diskussion.

Utöver det individuella lidande som hot och trakasserier innebär för utsatta, utgör hatretoriken också ett större samhälleligt problem. I det nationella åtgärdsprogrammet för förebyggande av våldsam radikalisering och extremism (2016) konstateras att hatretorik och hatbrott har en koppling till våldsam radikalisering och extremism.

Då hotfulla och lögnaktiga påståenden sprids ohämmat på sociala medier provocerar det fram mera hatretorik. Där visar dessvärre också våra politiska beslutsfattare vägen.

Då riksdagsgruppsordföranden för det näststörsta partiet i riksdagen utan belägg påstår att universiteten är ”angripna av agitatorer”, ” skapar politiskt motiverad propaganda maskerad som forskning” samt undrar ”vad man ska göra med falska forskare” får det nackhåren att resa sig. Det är med oro som det akademiska samfundet följt inskränkningarna av akademisk frihet i Europa senaste åren. Jämförelsevis är Finland i topp då det gäller akademisk frihet. Det betyder ändå inte att vi kan stänga ögonen för den ökande hatretoriken och ifrågasättandet av utbildningens och forskningens värde – framförallt då det är politiskt motiverat – tvärtom.

Samtidigt som hatretoriken mot forskare har blivit vanligare visar Vetenskapsbarometern att finländare i allmänhet har ett gott förtroende för vetenskap och forskning att det ökat stadigt i varje mätning ända sedan år 2001. Det är alltså en klar minoritet som avsiktligt med hjälp av hatretorik och hot om våld försöker tysta debatten.

En av förutsättningarna för en öppen samhällsdebatt är att många röster hörs och vågar göra sig hörda. Nyheten om att Yle och STT ska inleda ett samarbete för att moderera kommentarsfälten på sina nätplattformar är därför välkommen.

Att tala fritt om forskning och kommunicera med det omkringliggande samhället hör till en av universitetets viktigaste uppgifter. Det är viktigt, inte bara för att det breddar vår kunskap om världen, men också för att det ger oss en gemensam, faktabaserad verklighetsuppfattning som vi kan stödja demokratiska beslut på.

Ett hot mot akademiker är inte ett hot bara mot det akademiska samfundet, utan hela vårt kunskapssamhälle och vår demokrati. Därför har våra beslutsfattare och media ett särskilt ansvar att bidra till en öppen samhällsdebatt som inte tystar ner.

Helmi Andersson

studerande, studentkårsaktiv, Åbo Akademi