”Man tror ofta att pojkar som inte läser vill ha korta, lättlästa böcker”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Idag skrivs studentprovet i läskompetens i hela Finland.
För en modersmålslärare är det här en nästan lika nervös dag som för skribenterna.
Läsförmåga är en abstrakt och komplex färdighet som byggs upp under hela livet.
Det finns inga genvägar till en god läsförmåga, även om jag som lärare naturligtvis ändå hela tiden är på jakt efter dem.
Larmrapporter om sjunkande läsförmåga och försämrade läsvanor är ingen nyhet.
Senast var det Nationella centret för utbildningsutvärdering som i slutet av januari rapporterade om att särskilt pojkarnas läsförmåga är svag.
Även om siffrorna ser dystra ut är det ändå knappast någon som blir särskilt förvånad. Åtminstone inte någon av dem som jobbar inom skolan.
Vi borde få pojkarna att läsa. Det är vi säkert alla överens om.
Som modersmålslärare upplever jag att det finns ett väldigt stort intresse för just pojkarna.
Pojkar som börjar läsa ses som något betydligt mer imponerande än flickor som gör samma sak.
När jag berättar om hur vi i vår skola jobbar med läsinspiration, bland annat i form av vår bokcirkel, får jag nästan alltid frågan om det finns pojkar med i bokcirkeln.
När jag tar upp hur många som skrivit laudatur i modersmål får jag frågan om hur många av dem som är pojkar.
Pojkar som börjar läsa ses som något betydligt mer imponerande än flickor som gör samma sak.
Jag håller naturligtvis med om att det är av yttersta vikt att vi lyckas inspirera pojkar att läsa.
Däremot upplever jag att de insatser som görs för att inspirera just pojkar ofta är missriktade.
När skolan får en bokdonation med böcker som ska intressera pojkar eller något nytt projekt introduceras med detta syfte, utgår man ofta från rätt snäva och stereotypa uppfattningar om vilka dessa pojkar som inte läser är.
Ett flertal pojkar upplevde att det alltid prackades på dem böcker om sport, även om de inte var det minsta intresserade.
Pojkar som inte läser är nämligen en rätt heterogen grupp, och anledningarna till att de inte läser kan variera.
När jag jobbade i årskurserna 7–9 och frågade tonårspojkar vad de ville läsa var det vanligaste svaret ”inte om sport”.
Ett flertal pojkar upplevde att det alltid prackades på dem böcker om sport, även om de inte var det minsta intresserade.
Pojkar som inte läser vet sällan vad de vill läsa.
Den som inte har många positiva läsupplevelser i bagaget förhåller sig av naturliga orsaker skeptisk till läsning, och det kan vara svårt att föreställa sig hur en bra bok kunde se ut.
Man tror ofta att pojkar som inte läser vill ha korta, lättlästa böcker, och visst är det lösningen ibland. Men inte alltid.
Ibland är det just utmaningen som gör att någon får upp ögonen för bokläsning.
Det kan vara en komplicerad fackbok eller en dystopi av Orwell som får någon att gå över till gruppen ”pojkar som läser lite ibland.”
För många tonårspojkar kan det vara svårt att själva säga vad de vill läsa, bland annat för att de inte vågar erkänna vad de skulle vilja läsa om.
Många tonårspojkar läser till exempel gärna en kärlekshistoria, men att säga det högt kan sitta hårt åt.
Det dessa pojkar behöver är lyhörda vuxna som själva läser, som har tid att lära känna dem på djupet och som kan tipsa dem om läsning som kunde intressera dem.
Det är också viktigt att komma ihåg att all läsning räknas. Att läsa dagstidningar, seriealbum eller riktigt banala böcker stärker också läsförmågan.
Jag önskar alla abiturienter lycka till med dagens prov.
De som byggt upp en avancerad läsförmåga genom mångsidig läsning i flera år får visa vad de kan, och de som bara läst något enstaka verk kan förhoppningsvis dra nytta av dessa läsupplevelser.
Och kom ihåg att dagens prov inte är slutstationen. Läsförmågan byggs upp under hela livet.
Här kan du läsa fler kolumner av Henrika Simons.