"Man har slängt det redigerade konceptet och släppt in pratsjukan i medierna"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Pratsjuka är att utbreda sig i ord olägligt eller långrandigt och tanklöst. Pratsjuk är den som exempelvis råkar sitta invid någon han inte känner och då först håller ett lovtal över sin hustru, sen utbreder sig om vilka drömmar han haft den natten, och sen räknar upp, rätt för rätt, vad han ätit till middag. Och när väl pratkvarnen kommit igång, upplyser han om att folk inte alls är så bra som på den gamla goda tiden, och vad marknadspriset just nu är på spannmål, och att invasionen av utlänningar är en farsot ...”
Läser och erfar igenkänningens taggiga fröjd. Det är inte en uppdatering om vad man hörde på tåget eller på årsmötet.
Det är skrivet någonstans kring 300 f. Kr. av Theophrastos, lärjunge till Platon och Aristoteles.
T:s intressen låg mellan allt från växternas liv (han anses vara själva startpunkten för botaniken) och etik.
Stycket är hämtat ur hans verk ”Karaktärer”, som bland annat sägs ha influerat George Eliot, en författare (kvinna, trots ”George”) som hade ett plågsamt skarpt öga för människorna i deras miljö och hur den ena påverkar den andra.
T. har ett värde än i dag, ett underhållningsvärde också.
Han är startpunkten i ”Världens bästa Essayer i urval”, redigerad av Magnus von Platen, utgivna 1961. Tryckåret skrevs med romerska siffror, det var högtidligt då.
Volymen fanns i många hem, tillsammans med annat av världens bästa: dramer, tal och lyrik.
Nu läser jag pratsjuketexten i bussen från Dalsbruk där jag fått köpa boken i det eminenta antikvariatet Kojan.
Jag skrattar till när bussen krokar in på hållplatsen i Sagu.
Jag kommer att börja tänka på Theophrastos när jag passerar Sagu. Från och med nu.
Åh Theophrastos, och du har inte ens varit med om dagens tevesoffor och flödesradio!
Man har slängt det redigerade konceptet och släppt in pratsjukan i medierna.
Men boken du har äran att inleda är strikt redigerad efter han-principen.
Inget att förvåna sig över om man minns årtalet, men det sticker ändå i ögonen att Virginia Woolf är den enda kvinnan bland jag-orkar-inte-räkna-hur-många män, volymen är på mer än 700 sidor.
Just hennes essä här, ”Beskyddaren och krokusen”, minns jag att ingick i kursfordringarna i litteraturvetenskap.
I dag skulle man välja en annan text av henne också där.
Men då gick manliga redaktörer och lärare av instinkt på det minst provokativa av kvinnor man inte kunde förbigå. Jag får lite hjärtklappning än i dag när jag konfronteras med det.
Googlar man ”Världens bästa essayer” hittas den på olika boksäljarsajter, för det mesta med kommentaren ”välvårdad” eller ”mycket välhållet exemplar”.
Mitt är i stället välläst, och det trivs jag med.
Läsarna har också gett sig till känna, markerat vilka texter de läst, kommenterat.
”Bra”, står präntat vid Thomas Manns ”Konstnären och samhället”.
En med annan handstil har favoriserat tyska tänkare – åt det håller lutar också redaktören.
Men samma klottrare har gått emot von Platens val av Al-Djahiz – som räknas som den första skönlitterära författaren på arabiska – med avsnittet
”Tiga är silver, tala är guld”.
Där har den anonyma skrivit ”Tänka är platina – amen!”.
Jag skrattar rått åt det, fast jag läser in en islamofobisk attityd, och sådan ska man göra annat åt än skratta.
Men nu bli det bingo!
För Theophrastos utgjutelse om långpratare kompletteras med ett klotter från en läsare under antiken: ”Sådana människor måste man skaka av sig, och smita från i fullt språng, om man inte vill stekas vid sakta eld.”
Så står det. Historien tar aldrig slut.