Lyssna!

Vi städar ut julen. Äntligen. Tomtedörren har rasat. Någon har knaprat på pepparkakshuset och granen har barrat sen julaftonen, eftersom vi glömde att vattna den när vi väl hade fått den att stå upprätt med hjälp av grus, aluminiumfolie och en slickepott.

Egentligen gillar jag julen. Jag njuter av att barnen gillar den. Jag äter gärna och tycker om traditioner som samlar folk kring bord. Men jag tycker också om vardagar och jag tycker det är skönt när sådant som ändå ska ta slut väl gör det.

Ju äldre jag blir desto tunnare ter sig julens magi, och desto tydligare tankarna som väller in i dess ställe. Det ytliga överdådet och de uppskruvade förväntningarna uppenbarar något som saknas. Jag öser på med julklappar, som en valhänt kompensation för det jag som förälder innerst inne skulle vilja ge mina barn.

Mitt i en naturkatastrof, med krig i Europa och en lågkonjunktur i antågande borde jag kunna ge dem hopp. På vägen genom barndom och ungdom borde jag kunna ge dem styrka och mod att möta allt som ska komma. Det är sånt jag önskar att jag kunde slå in och lägga under granen.

Hur rustar man ett barn för livet? Frågan sysselsätter både mig och föräldrarna jag känner, ibland till den grad att rustandet känns som en kapprustning. Jag har fört otaliga samtal om vilka hobbyer som stärker vilka egenskaper, om vilka kläder som är rätt och vilka uppoffringar som är nödvändiga för att barnen ska komma dit man önskar att de ska komma. In i gemenskapen. Värmen.

På vägen till pappersinsamlingen blir jag påmind om en artikel jag läste här i ÅU 15.12, om hur barnen känner sig otrygga på Axxells internat i Karis på grund av droger och hot om våld. ”Vi kan inte banka självkänsla i någon. Om man vågar säga nej och stå emot grupptrycket så är internatet en trygg plats”, kommenterar rektorn Lena Johansson läget.

Hon har säkert rätt. Som Tove Jansson sa är det ”ingen konst att vara modig om man inte är rädd”. Och beträffande självkänslan är den svår att banka in – det är väl den nöten alla kapprustande föräldrar kämpar med att knäcka.

Ändå är det mycket begärt att självkänslan bara ska finnas hos tonåringar som för första gången flyttat hemifrån. Och det är ingen liten börda att bära om tryggheten ska vara avhängig av deras egen förmåga att stå emot och säga nej. Vad blir det då av dem som faktiskt känner sig otrygga? Ska de bära ansvaret för otryggheten också?

Mönstret går igen i Iida Raumas Finlandiaprisade roman Hävitys, där de utsatta barnen får bära bördan av orätterna de utsätts för. De ignoreras eller förses med goda råd om att glömma och gå vidare: ”Ku onha se niinki et jos kaikki joit kaltoinkohdellaan polttaa kirjeensä ja pääse yli ja antaa anteeks ja unohtaa nii muil on sit helpompaa ku mitään ei tarvii muuttaa eikä mistään tarvii kantaa vastuuta.”

Det är grymt, men praktiskt ur ett vuxet maktperspektiv, om all utsatthet, allt illamående och all otrygghet bara raderades eller svaldes. Bars i tysthet.

Det slår mig att ett frö av detta finns i min dröm om julklappen med styrka och mod. Tanken om att rusta barnen för livet, att ge dem rätta egenskaper, sammanhang och tillräckligt hård hud är som en variant av den utplåning Rauma skildrar. Inbyggt i den goda viljan att ge rätt vägkost, finns en idé om hurudant barnet borde vara.

Så vad gör vi då? Lyssna! säger Raumas bok. Och det är det hoppfullaste jag har läst på länge.

Det är inte jag som ska ge styrkan och modet. Det är inte jag som ska avgöra vad världen är för en plats och vad den kommer att kräva av mina barn. Jag ska inte rusta, banka eller ge. Jag ska lyssna.