Lumpänglarna bär - Annika Åmans debutroman är en berättelse att tro på

Vördnad, respekt, förtröstan, glädje, andakt. Jag letar efter ordet som ska ringa in känslan som fyller mig när jag läst ut ”Lumpänglar”, men får finna mig i att de är många.

Annika Åmans debutroman gjuter nytt liv i min tro på berättelsen, och plötsligt inser jag hur viktig den tilliten är för läsupplevelsen. Det man litar på får komma nära. Det får komma ända in.

Som roman är ”Lumpänglar” en debut, men berättelsen har haft ett tidigare liv på scen. Åman, som till yrket är pjäsförfattare och regissör, skrev och regisserade pjäserna ”Lumpänglar” (2013–2014) och ”Lumpänglars väg” (2017–2018) för Oravais teater. Tillsammans lockade de en rekordpublik på närmare 20 000 personer.

Berättelsen utspelar i och kring Oravais textilfabrik under åren 1926–1932. En nyckel till publikframgången är säkert förankringen i lokalhistorien. Åman själv härstammar från Oravais och pjäserna och romanen är frukter av ett hängivet forskningsarbete.

Men ”Lumpänglar” är också ett strålande exempel på att det lokala och personliga är universellt. Kombinationen av specifik förankring och allmängiltiga teman borgar för maximal emotionell trovärdighet och existentiell räckvidd.

Alma tar livet i egna händer och lämnar hemmet och sin alkoholiserade far i Alahärmä för att tjäna pengar till en Amerikabiljett. Hon landar i väveriet i Oravais.

Språket är nytt, jobbet är nytt och sammanhangen är nya. Med Amerikadrömmen för ögonen anammar Alma allt. Det är bara smeknamnet Härmi-Alma som vittnar om hennes förflutna. Själv gör hon sitt yttersta för att inte minnas. Hon är på väg, och då är det bäst att inte blicka bakåt.

I fabriken har de socialistiska idéerna fått fäste. Gunnar är en frontfigur i arbetarföreningen som jobbar för bättre arbetsförhållanden, stimulerande fritid och större medvetenhet om arbetarnas rättigheter.

Men för Gunnar som förlorade båda sina föräldrar under inbördeskriget är arbetarkampen något djupare och farligare, färgad av jakten på personlig vedergällning.

Åren Åman skildrar präglas av misstro och rädsla. Klyftan mellan tjänstemännen och arbetarna är milsvid och kommunistskräcken stark. Med mer eller mindre lagliga medel kringskärs arbetarnas påverkningsmöjligheter. Förbudstiden sätter sin egen prägel på hur de rikas och de fattigas öden förenas i orättvisa.

I Sarinelund bor väverskorna. Förutom Alma är det bland annat Skäri-Hilma som är lite synsk, Fina som väntar smått och har karln i Amerika, Kajs som är aningen för frispråkig, Hanna som förlustar sig med männen och alla barn som blir till och på något sätt ska tas om hand. Det är fattigt, tungt och lusätet. Knappt hinner du föda förrän du ska stå vid vävmaskinen igen.

Villkoren Åman skildrar är hårda, men det blir ändå ingen nattsvart misärskildring. Gemenskapen i Sarinelund är det enda skyddsnätet arbetarkvinnorna har. Utan att idealisera synliggör Åman en kollektiv kraft som på något sätt ändå håller. En sorts mänsklighetens resiliens, för att översätta det till modespråk.

Att det är just en gemenskap och att gemenskap handlar om att stänga ute lika mycket som det handlar om att höra till, blir sen uppenbart när Alma förlovar sig med självaste vävarmästaren och flyttar till direktörssidan av ån. Det är en övergång som ter sig betydligt mer definitiv än den Atlant som en gång hägrade i hennes planer.

Nu hör jag inte till de 20 000 som såg pjäserna på Oravais teater, och även om jag innerligt hoppas att jag någon gång ska få chansen är jag glad att inte har sett dem. För mig är berättelsen ny och Åman förmår överraska gång på gång.

Intill sista sidan förvandlas och växer berättelsen, intrigmässigt, psykologiskt och etiskt. När jag lägger den ifrån mig känns det som om hela moderniteten passerat revy. Som om Alma förkroppsligat hela rörelsen från torp till finrum, från frigörelse från omyndighet till fångenskap i självförvållad materialistisk tomhet.

Allt är kanske inte lika avgörande för helheten. Åman sår fler frön än hon hinner odla och en viktig dramatisk kulmen blir mer tumult än narrativ höjdpunkt. Jag kan komma med den här sortens små invändningar, men de är irrelevanta. För helheten håller. Åman har skrivit en berättelse jag tror på.

Som roman är ”Lumpänglar” fullödig. Det är inte en pjäs i romanform. Men i sin styrka bär den spår av sitt ursprung. Förmågan att skifta perspektiv, modet att avvara transportsträckorna och tilliten till den kollektiva upplevelsen – läsaren inbegripen – gör ”Lumpänglar” till en bok man både läser och lever.

Medlen Åman rör sig med är enkla. Scenerna är korta. Språket finns där för att visa, inte för att synas. Historien är platsens och tidens, men mönstren hon väver den av är eviga. ”Lumpänglar” är en berättelse om kvinnofrigörelse, om arbetarkamp, om inbördeskrigets efterdyningar och om förbudstidens dubbelmoral, men den är också ett triangeldrama, en askungesaga och en tragedi av grekiska mått.

Det är enkelt, men aldrig förenklat. Allt går in i allt. Arbetet, slitet, lusten, drömmarna, kärleken. Människans lott och hennes förmåga att resa sig över den hänger ständigt samman, som i denna sexscen:

”Skälvningarna som aldrig ville ta slut. Den oerhörda kraften i kroppen som fick henne att känna sig som om hon var något mer än en väverska, något större än en futtig människa.”

Lumpänglar