”Lump och ull är värda gull”

Egentliga Finland ska bli ledande på textilåtervinning. I Pemar byggs en anläggning som kommer att förädla textilavfall för vidare bruk, den första i sitt slag i Europa (Yle 24.9.2020).

För tre år sedan beviljade i sin tur miljöministeriet Sydvästra Finlands Avfallsservice medel för ett spetsprojekt som syftade till att utveckla ett effektivt nätverk för sorteringen av insamlade textilier i hela landet.

I en artikel om textil återvinning under 1800-talet i det senaste numret av tidskriften Scandia påpekar den svenska historikern Ylva Sjöstrand att den kraftigt ökade mängden textilavfall, i kombination med de utsläpp den energi- och kemikaliekrävande textilindustrin orsakar, gör en effektiverad återvinning nödvändig. Flera samverkade faktorer har bidragit till att industrin, handeln, avfallsbranschen och miljöorganisationer det senare årtiondet har gjort insatser för att skapa ett högklassigt råmaterial som kan utnyttjas på nya innovativa sätt.

Samtidigt visar Sjöstrand att nya metoder för att återvinna materia som den enskilda konsumenten kanhända betraktar som värdelöst skräp ingalunda är något nytt. Många av vår tids frågeställningar gällande teknologisk utveckling, effektiverandet av insamlingen och lumpens värde var aktuella redan på 1800-talet.

Lump var en nödvändig råvara för pappersindustrin fram till mitten av 1800-talet då träfliset, och något senare cellulosan, introducerades. Också efter detta användes lump som råvara för pappersprodukter och i den framväxande textilindustrin. Efterfrågan på papper stärktes av en förhöjd levnadsstandard som medförde en ökad konsumtion av tidningar, böcker, brevpapper, almanackor och bokföringsmaterial, tapeter och omslagspapper.

I det forskningsprojekt som för tillfället sysselsätter mig har jag tillsammans med min kollega Anna Sundelin undersökt lumphandeln i Finland på 1800-talet. I våra efterforskningar har vi identifierat en grupp, av samtiden benämnd ”Männen från Mola”, som lyckades göra lumphandeln till en födkrok som byggde på rörlighet och byteshandel.

Mola socken låg på Karelska näset, mellan Viborg och den ryska gränsen, en region där rörliga försörjningsformer var vanliga. År 1868 gav en ny liberal näringsförordning alla och envar rätt att samla in ”avfall” av olika slag. Insamling av lump hade tidigare varit ett privilegium för pappersfabrikerna som beviljade upphandlare denna rätt inom ett begränsat område. Med de nya liberala bestämmelserna skulle dock lumpsamlarna från Mola göra socknen känd i hela Finland – på gott och ont.

Mola-männen utvecklade en försörjningsform som gick ut på att de åkte runt i Finland och samlade in lump som de bytte mot diverse varor som de hade med sig. Varje vinter gav de sig i långa karavaner iväg från hemtrakten för att fylla sina slädar med lump. Deras viktigaste handelsvara var lerkärl – tallrikar, fat och lergökar – som de inför färden införskaffade i byn Kyyrölä i Mola. Där hade sedan 1700-talet en i huvudsak ryskspråkig befolkning tillverkat keramik som vad gäller kvalitet överträffade den i keramik som tillverkades i resten av Finland.

För de kunder som Mola-männen mötte på färderna erbjöd byteshandeln tillgång till eftertraktade bruksvaror som var svåra att få tag på lokalt. Byteshandeln var också särdeles praktisk mot bakgrund av att alla inte hade pengar att konsumera med och med beaktande av att mängden pengar i omlopp över lag var begränsad.

Genom att avstå från trasor som hade tjänat ut sitt syfte kunde kunderna förutom lerkärl byta till sig ”krimskrams”, som Mola-männen billigt hade införskaffat i Sankt Petersburg, eller förbjudna Hoffman-droppar, som de i likhet med andra rörliga handelsmän distribuerade. Dropparna hade rykande åtgång då de förutom för en god fylla även kunde användas som botemedel mot allt från huvudvärk till magont.

Lumphandlarna lockade även med bakelser och kaffe, en vara som enligt en minnesberättelse var så eftertraktad att det förekom att kvinnorna i huset överlämnade husbondens ännu inte utslitna klädesplagg i utbyte mot ”den kära kaffetåren”. I någon mening kan man hålla med om den slagfärdiga devis med vilken en kommissionär i Åbo på 1880-talet försökte locka till sig kunder: ”Lump och ull är värda gull!”

Den insamlade lumpen levererade Mola-männen antingen direkt till pappersfabriker i Finland och Ryssland eller till kommissionärer som köpte upp lump för fabrikernas räkning. De fick betalt i kontanta pengar med vilka de åter kunde inhandla varor att föra med sig på nästa runda.

På samma sätt som kretsloppet av lerkärl och lump erbjöd männen från Mola försörjning på 1800-talet kan utvecklingen av nya former för återvinning av textilavfall göra det i vår tid. Enbart anläggningen i Pemar förväntas erbjuda arbete åt 100–300 människor och utgör ett exempel på hur en förändrad värld ger upphov till nya försörjningsformer.