Löftet om ett pristak som kom efter julen smalt bort som snö i farstun
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Medborgarna har blivit tvungna att stå ut med för höga elräkningar i över ett år.
Vi har föreslagit flera olika modeller för att lösa situationen, men de har närmast hånats av andra partier.
Jag föreslog i riksdagen den polska modellen, där den största påverkan inträffar under de kallaste uppvärmningsmånaderna. Modellen uppmuntrar också till energisparande även på längre sikt.
I modellen beaktas även företagare och för den energiintensiva industrin finns incitament för att schemalägga elförbrukningen. Även Aalto-universitetets forskare har föreslagit en liknande modell för ingripande i elmarknaden, på sätt som gör direkta stödbehov mindre.
Först för några veckor sedan kom regeringen till samma slutsats, att något måste göras.
Först lovades ett pristak. Sedan kom det fram att inget förberedande arbete gjorts, trots mycket prat.
Löftet om ett pristak som kom efter julen smalt bort som snö i farstun: man rör inte i elmarknaden, utan i stället för pristak inför man flexiblare betalningstider och krediteringar på elräkningen.
I detta skede av förberedandet ser modellen problematisk ut.
Den styr inte marknaden, den tar inte i beaktande hushållens inkomstnivåer, den hjälper inte företagare och inkomstfördelningsmekanismen är problematisk för statsfinanserna.
Windfall-skatten som planerats för elbolagen hjälper till att balansera statsfinanserna först år 2024. Nu om någonsin, skulle det ha lönat sig att lyssna på forskarna, oppositionen och européerna.
Även en dålig modell behövs, för det är ett absolut måste att kompensera elpriserna, om man inte reglerar elmarknaden. Pristaket för ändå tankarna till samhällskritikern Jacques Rousseau, som har konstaterat att den långsammaste löftesgivaren är dess trognaste uppfyllare.
Många av oss gjorde olika nyårslöften, som till exempel sundare levnadsvanor eller dylikt. Låt oss hålla fast vid dessa.