Ljus och värme i en mörk årstid

”Nu sitter du i mörkret igen!” Hör jag en bekant röst bakom mig. Det är bra att ha folk som ser efter en då man själv sitter i sina egna tankar och funderingar.

Jag märker inte ens hur mörkt det blivit i mitt rum innan taklampan tänds av observanta medarbetare. Ibland kan folk fråga vad jag som präst gör under veckan. Att sitta insjunken i tankarna är en del av det – vad ska jag tala om på söndagens gudstjänst? Hur formulerar jag mitt tal till den kommande jordfästningen?

Och sedan när jag avbryter skrivandet och går på kaffepaus (även detta brukar ske först efter en påminnelse) känns det ungefär som om man varit på bio mitt på dagen, alternativt tagit en tupplur. En slags overklig känsla av att vara tillbaka igen.

Såhär års, när det är mörkt en stor del av dygnet, blir kontrasten mellan ljuset och mörkret större. Och jag har lärt mig att tycka om den mörka årstiden, trots att man kan vara lite sömnigare än vanligt. Årstiderna kan vittna om något större, bara man saktar in, eller varför inte, helt stannar till för en stund.

Nyligen firade vi alla helgons dag och tände ljus för alla dem vi saknar. I kyrkan och vid gravarna.

Ljuset är något jag gärna talar om, något jag ofta vill nämna i samband med begravningar. Jag talar gärna om hoppet som en slags ljuslåga. Den kan vara liten och ofta undangömd, då sorgens mörker är så påtaglig.

Apostel Paulus säger i Romarbrevet: ”I hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt.”

Tron är en övertygelse, och hoppet är en av dess yttringar. Då tron symboliseras av korset, symboliseras hoppet av ankaret – som fästs i evigheten. Trots att vindarna många gånger blåser hårt och vi utsätts för regn och rusk, så får vi lita på att ankaret håller oss fast vid hoppet vi ännu inte sett uppfyllt.

Denna värld är inte perfekt – långt ifrån.

Men ändå måste vi försöka leva i den så gott vi kan och hålla fast vid hoppet. All världens oväder drabbar oss emellanåt, men i hoppet är vi räddade. Stormarna får inte det slutgiltiga övertaget.

De kan få båten att gunga, ruska om oss och föra oss under vågorna, men inte besegra. Ser vi ut över kyrkogården under allhelgonahelgen, eller julen, så ser vi otaliga små ljuslågor brinna – ju mörkare omgivning, desto tydligare lyser de.

Denna mörka årstid får vi söka oss till ljuset och värmen som julens evangelium förkunnar för oss. Jag önskar dig både ljus och värme mitt i vintermörkret, i väntan på julens glada budskap!