Ljus är mörker?

Ljusets timmar är räknade. De torkar ut som färgen på en övergiven pensel. Lika fåtaliga som de konstruktiva kommentarerna i sociala mediers behandling av kontroversiella ämnen. Mörkret runtomkring oss är i övervikt. Ett skrämmande mörker. Fyllt av krig, hat, likgiltighet och osäkerhet.

Ändå skiner solen också idag. Långt därute i ensam majestät pulserar den, brännhet och fylld av energi. Alldeles obekymrad över våra bästa och sämsta försök att tänka igenom situationen och komma överens med varandra. Våra förfäder tillbad solen som en gud. En del av dem offrade människor på blodiga altaren.

Tror ni solen brydde sig? Här och nu tankas bilar på uråldrigt solljus som lagrats av ekosystemens brokader över årtusenden. Mörkt, svart och oljigt, pumpas det gamla ljuset upp, med aktörer som drömmer om välstånd, profit och makt, och aktörer som vill överleva och försörja sin familj.

Mörker i sig är ingenting. Det är avsaknaden av ljus. Dit solen och dess avbilder inte når. Skuggorna är osynliga utan ljuset. Våra hjärnor är mörka. Intet ljus når en levande och aktiv hjärna i dess kompakta skal av ben, hud, vätska och hår. Ändå målar just hjärnan upp en värld fylld av ljus och skuggor, färger och form. Lika lätt som den avfärdar och dömer.

För en blind finns varken ljus eller mörker. För utan den nödvändiga hjärnfunktionen går det inte att uppleva ljuset, och det vi inte kan uppleva finns inte, eller hur?

Hjärndimman, febern i din torra mun och den dova smärtan i hela kroppen. Det som ersatt hungern för ett par veckor sedan. Din systers stora bruna ögon som ser på dig. En rödkantad blick som undrar hur länge till du kan överleva i utmärglat tillstånd.

Lukten av torkad svett, mörk urin och ketoner. Inget av detta finns om du inte kan uppleva det. Svälten i en annan del av världen är ett abstrakt begrepp, på samma sätt som elektronsvärmarna i ett batteri är det.

Det som är akut verkligt är behovet av positiv feedback. Känslan av att vara sedd och omtyckt. För att hålla sinnet ljust behöver vi oxytocin, dopamin och serotonin, nästan lika mycket som solljus. Vi böjer oss mot mobilerna som vårens skott mot solen. Bekräftelse. Social feedback. Likes.

För att få vad vi behöver är vi beredda att göra så litet som möjligt. Ju lättare, desto enklare och bättre.

Att skriva en nedrivande, föraktfull, eller till och med hatisk kommentar är enkelt och kostar nästan ingenting. Det kräver minimalt med tankearbete. I synnerhet på trendande sociala vågor, där alla som räknas är av samma åsikt.

Det är lätt att delta och peka finger. Vi är sociala, tillhöriga en grupp – minimikravet på bekräftelse är uppnått. Vi är mobbare.

Vissa sorters beteenden sitter i generna. Som att omedelbart identifiera hot. Förr ett misstänkt prassel i buskarna. Idag de negativa rubrikerna. Klick-betena. Och vi klickar, och vi kommenterar. Vad som är fakta och vad som är struntprat är mindre viktigt.

Analytisk tolkning, att kasta ljus i mörker, är underordnat reklaminkomsterna. Och den kortaste vägen till reklaminkomster är att maximera klick, och få ögonpar, med hotande rubriker och rafflande strunt.

Ljus är inte mörker. Även om det finns ljus vi inte ser. T.ex. det ljus som strålar ur varje nyfött hjärta, lika klart som solen, lika förberett till kärlek som solen till att generera värme.

Livet behöver ljus. Vilan behöver mörker. Den Stora Skrämmande Vilan är starkt förknippad med mörkret. Men till skillnad från ljuset, som inte kan fyllas med mörker, kan mörkret fyllas med ljus. Och där det finns aktörer i ljuset, kommer det också att finnas skuggor.

Snart går vi igen mot ljusare tider. Hur detta ljus reflekteras i hjärnor, och osynliga kollektiv, återstår att se.

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Franzén.