Livet pausar inte
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag sitter på balkongen i vårt hem i Åbo. Det regnar. Jag känner hur vinden och en del vattendroppar slinker in genom den inglasade balkongens springor.
I dag fungerar balkongen som ett lagom svalt arbetsrum. Förra veckan var det så hett här att jag nästan brände fötterna när jag stod barfota och hängde tvätt. Då satt jag inte här och förberedde mina vigsel-, dop- eller jordfästningstal utan sökte mig inomhus där det var lite svalare.
Under sommaren är mycket av den samlande verksamheten i församlingen på paus men våra liv pausar inte för att det är sommar.
Om vi lever med oro, sorg, ensamhet eller sjukdom finns allt detta med oss oberoende om vi har en sommarstuga att flytta till eller någon resa som för oss till nya platser.
Kontrasterna mellan livets skönhet och skörhet blir så påtaglig under den korta sommaren som många av oss har så stora förväntningar på. I prästens arbete syns kontrasterna tydligt.
Under en av sommarens jordfästningar märker jag hur sandkornen har fastnat i min handflata efter att jag med handen har format ett kors av sand på kistan.
När jag sitter på min stol och öppnar psalmbokens tunna blad rasslar de in i boken. Sanden landar på orden i psalmen Den blomstertid nu kommer. Under sommaren har vi sjungit psalmen under alla typer av förrättningar: dop, vigslar och jordfästningar.
Livets skönhet och skörhet är närvarande vid alla dessa övergångsriter. Vad är viktigt i livet? Hur ska vi leva när livet är sårbart och ändligt?
I sommarpsalmens (Psb 535) tre första verser som många av oss kan utantill beskrivs hur Guds godhet kommer till oss i naturen, i de vackra blomsterängarna och i fåglarnas sång.
I den fjärde versen, som vi sällan sjunger, blir psalmen mera en bön där psalmförfattaren vänder sig till Jesus som han inte endast kallar för frälsare utan också för glädjesol: ”Dig, glädjesol, vi hälsar. Värm upp vårt kalla bröst.” Och versen fortsätter med en vädjan om kärlekseld i hjärta, om tröst för sorg och smärta.
I sommar har jag flera gånger fått uppleva hur fåglarnas sång hörs mellan kyrkklockornas klang. Jag tycker att kyrkklockorna kan liknas vid Guds hjärta som slår för oss.
Visst finns det vemod över livets flyktighet i klockornas klang men lika mycket livsmod. Guds kärlek, generositet och barmhärtighet finns mitt i det sköra livet.
Vi får vara med och dela och slösa de gåvorna liksom naturen slösar sin skönhet på oss under sommaren.