Leva som en gullranka
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag har alltid gillat växter i mitt hem. Inte blommor, men grönska. Jag föredrar lättskötta, snabbt växande varianter, eftersom min karriär som plantmamma inte alltid varit den mest lysande.
Gullrankan har blivit min favorit av många skäl. Min första, ett litet skott i fuktigt hushållspapper, fick jag av min moster Aune. Hon hade fått den slingrande växten av en av mina andra mostrar, som inte hade ens en ljusgrön tumme.
Jag brukade hjälpa min moster att fästa nya häftstift och gröna ullgarnslänkar högt uppe vid taket, vart än växten enligt henne skulle styras. Med tiden ansades gullrankan många gånger, och mängden växter hos mig ökade därefter.
”Vattna inte för mycket. Krukan får inte vara stor. Och inte behöver den mycket ljus heller, den mår bra av att lida lite.” Hennes instruktioner gjorde mig väldigt glad. Det klarar jag av!
När min kära moster sedan gick bort, fick jag alla hennes gullrankor. Jag älskar dem för att de i all sin ringlande frodighet är ett vackert inredningselement, och en ständig påminnelse inte bara om henne, men om tillväxt även i vintermörkret.
Nyligen insåg jag även hur mycket symbolik växten bär på: den kräver inte mycket för att leva och växa, men med lite extra omtanke frodas den som inget annat, producerar nyväxt så det knakar. Den klättrar med ganska lite hjälp, och slår rot var än den hittar en gnutta mylla eller något annat lämpligt.
Detta insåg jag när jag skulle flytta bort ett skåp från köket. Mina äldsta gullrankor hade stått länge på skåpet, glatt klättrande åt alla håll.
Väl uppe på stegen för att plocka ner dem, märkte jag att den ena inte bara slagit rot i krukan bredvid, utan även ihärdigt borrat sig igenom den porösa 70-talsspånskivan i övre delen av skafferiet!
Försiktigt drog jag loss rötterna från skivan, och hörde små ”plopp”, som från pyttesmå sugkoppar. Fnittrade lite åt ljudet, och var glad att växten endast fått lindriga skador. Skåpet hade dock små, runda, nätta hål där rötterna suttit.
Det slog mig att jag nog vill leva som en gullranka. Jag vill växa även i enkla eller svåra omständigheter. Lite extra kärlek, och jag frodas som aldrig förr. Jag vill hålla fast vid den goda jorden jag har, men samtidigt rota mig där jag får möjlighet.
Att mötas av smärta, separation, ändringar i livet, det kommer att lämna sina spår på mig, även skada mig ibland. Men var jag än har slagit rot, där vill jag också lämna spår: minnen av tillväxt och grönska.