Ledaren: #vittnesmålenstid

Det här är en mycket snabb kampanj. Det säger Salla Tuori, biträdande professor i genusvetenskap vid Åbo Akademi, om det finlandssvenska #dammenbrister-uppropet.

Mycket snabb, utan tvekan. Ett nättalko i en hemlig Facebookgrupp samlade på bara en vecka 20 000 kvinnor som ville dela med sig av sina upplevelser, om allt från tafsande till sexuellt våld.

”Det är dags att prata om sexuella trakasserier i Svenskfinland. Alltför många män och pojkar slipper i nuläget stå till svars för sina handlingar”, lyder inledningen i uppropet, med 6 111 underskrifter .

En drivande faktor bakom snabbheten var oron över att det gått flera veckor sedan #metoo-kampanjens topp, och inget verkade hända.

Inget verkade i alla fall hända i jämförelse med Sverige, där debatten har nått ministernivå.

Världens största kampanj för medvetenhet om sexuellt våld mot kvinnor var på väg att bli ... ja, inte mycket mer än ett tankstreck i en årskrönika, kanske illustrerad med en intetsägande temabild.

Det offentliga Finland verkade redan ha klickat ”radera” på #metoo-ikonen och var redo att utan större samvetskval klicka den till hashtaggarnas sopkorg.

#metoo kom – och gick?

Nej, lyckligtvis inte.

Beror då fördröjningen, jämfört med Sverige, på att tystnaden är särskilt påtaglig i små sammanhang som Svenskfinland, som Hufvudstadsbladets Susanna Ginman skriver?

Kanske det är så.

Det finns ju inget facit att jämföra med.

En sak är säker: Det är jobbigt att städa i små rum, det är alltid någon som blir knuffad. Därför är det lättare att stirra på taklamporna och strunta i allt smuts som hittas lite varstans.

”Det finns människor som tror att sexuella trakasserier inte förekommer i Svenskfinland”, skriver Ginman.

I det fallet borde vi kanske kompletta tro-verbet. Många vill tro. Många har övertygat sig själva om att det är bäst så, eftersom de ofta vet för mycket. Och sanningen gör ont.

De med vackra lovord prisade finlandssvenska nätverken, som gör oss så underbart friska och långlivade, är samtidigt ett konstant strupgrepp.

Om du vågar säga något kvävs du själv. Det är precis som administratörerna för #dammenbrister-gruppen formulerar det:

”Svenskfinland är en liten social enhet som tyvärr främjar tysthetskultur och hederskultur kring sexuella övergrepp.”

Hederskultur är i det här fallet ett väl valt ord. Säkert ofta kopplat till karriär.

Dammens första riktiga spricka uppstod faktiskt redan på tisdagen, då nuvarande och tidigare elever vid Vasa övningsskola trädde fram. De berättade hur flickor i flera år utsatts för trakasserier av både lärare och skolkamrater.

Nuvarande rektorn lovar åtgärder, tidigare rektorn tillbakavisar kritiken:

”Uppfattningen att ingenting görs är avsevärt överdriven. Problemet är att vi inte kan berätta om vilka åtgärder som vidtas”, säger Gun Jakobsson till Yle Österbotten.

Men: Om ingen märker att något gjorts, betyder det också att inget har gjorts. Visst, det finns sådant som man inte kan tala öppet om, på detalj och personnivå, men det handlar också om hur man bör tala om övergrepp som skett. Om inget synligt märks, förstärks uppfattningen om att någon håller förövarna om ryggen. Den sanningen kan överföras till alla miljöer där trakasserier sker.

#Dammenbrister innebär i bästa fall en övergång till en tid där sexuella trakasserier förpassats till historien, skriver Henrik Othman, Österbottens Tidning.

”Förhoppningsvis ska #metoo-kampanjernas kärnbudskap om nolltolerans mot övergrepp få full genomslagskraft.”

Det viktiga är att inte förlora fokus.

”Att vända strålkastaren åt andra håll är att avsäga sig det ansvaret”, som Arbetarbladets Johan Kvarnström skriver.

Det dyker upp förståsigpåare som satsar på avledningsmanövrar med att hävda att målet var bra men det hela var ”fel släckt”.

Motståndet är starkt, motståndet har makt. Vi kommer utan tvekan också att få se fler #dammenbrister-inlägg. Just nu är vittnesmålens tid. Det som har samlats bör läsas, noga. Läs, läs, läs.

Sedan ska det finnas svar: Lyssna, det här gör vi nu. Det här gör vi imorgon.