LEDAREN: Vem ska vi locka?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det ser dystert ut i den västligaste delen av Åbolands skärgård, om man ska tro Hufvudstadsbladet. Befolkningsunderlaget sviktar, servicenätverket krackelerar, formulerade HBL (8.8).
”Till exempel Houtskär och Iniö har förlorat nästan en femtedel av sin befolkning efter att de forna skärgårdskommunerna slogs ihop med Pargas stad år 2009”, enligt tidningens rundringning.
En av de invånare som intervjuades var pensionären Åke Willstedt, som återvänt till sina rötter, ön Norrskata.
”Under min uppväxt bodde det över 300 personer på Norrskata. I dag är det 60 personer som är mantalsskrivna här och omkring 90 procent av dem har en annan bostad på fastlandet.”
I artikeln jämförs också befolkningsstatistik från Houtskär, Iniö, Korpo och Nagu åren 2009 och 2017. Här hade man ändå önskat en kommentar av någon sakkunnig. Hur kan man jämföra den här avfolkningen med den utveckling som sker i så många andra delar av landet. Är alltså läget i den västligaste delen av Åbolands skärgård ovanligt dyster, som man kanske kunde tro då man läser HBL, eller rentav exceptionellt långsam?
Dessutom är det skäl att beakta att felmarginalen kan vara stor då vi talar om små samhällen. Det finns många människor som kan vara skrivna i en annan kommun men vistas så mycket i Pargas att de är invånare som inte syns i officiell statistik.
Alla är såklart överens som att Pargas gärna kunde få fler invånare. Eller ”goda” skattebetalare, kan vi kanske precisera. Frågan är hur och var de ritas in.
Vi kan säkert förbise Ernholm, som väl kan ses som ett avslutat kapitel, och titta på Norrbystrand, de nya planerna som ÅU kunde presentera igår.
”Där finns massor av potential: ett havsnära och tryggt boende med fantastiska vyer över Vapparn, men ändå nära ett tvåspråkigt centrum med butiker och service på gångavstånd”, sade stadens planläggningschef Heidi Saaristo-Levin till ÅU, och tillade:
”Ingen borde vilja bo någon annanstans än där.”
Borde och borde, men det är ändå ingen lätt uppgift att bygga upp ett nytt område och tro att det automatiskt har en stark dragningskraft. Det kan bli hur vackert som helst, men...
Om man läser mellan raderna år målet såklart att få nya skattebetalare. Då är det viktigt att försöka identifiera en målgrupp. Det finns exempel på annat håll där kommuner planlagt och byggt ”ett havsnära och tryggt boende”, sålt alla tomter, bara för att konstatera att det hela blev en skatteflopp.
De som flyttade in var främst kapitalinkomsttagare, med låga löner, sådana som inte bidrar med så värst mycket kommunalskatten. Ofta konsumerar de också lite lokalt.
Det siktades mot (skatte)stjärnorna, men man nådde inte ens trädtopparna.
Det finns också gränser för hur långa vägar människor orkar pendla. Tre av fyra löntagare anser det oacceptabelt om arbetsresorna tar hela två timmar per dag. Det här märks kring alla metropoler. När man passerar entimmesgränsen på kartan, blir det ett överutbud på fina tomter. Det sker också redan en viss nyurbanisering, där folk i bästa arbetsför ålder lämnar sin ”glesbygdsidyll” och flyttar tillbaka till centrum.
Hur som helst, de som pendlar tjänar mer än andra, enligt Statistikcentralens uppgifter över folk och inkomster. Därför lönar det sig att försöka locka till sig sådana, också i Pargas.
Frågan är hur högt man ska sikta. I HBL-artikeln kommer också Iniös tidigare kommundirektör Christian Brandjer till tals:
”Då Iniö var en självständig kommun så lät vi bygga hyresbostäder för att locka nya inflyttare till kommunen. Pargas stad har tyvärr inte gjort motsvarande satsningar”, säger Brandjer.
Fler skattebetalare ger en starkare stad, vilket rimligtvis gynnar dem som bor i avfolkningsområden. Det finns ändå en oroväckande korrelation, enligt Statistikcentralens uppgifter: När en kommun lyckas locka nya invånare med bra inkomster stiger priset för både köpta och hyrda bostäder i hela kommunen – vilket i sin tur minskar intresset bland låg- och medelinkomststagare.
Vad gör alltså Pargas för den målgrupp som inte har råd med fantastiska vyer, men för vilka staden annars kunde vara ett alternativ? Avstånden från flera av Pargas olika kommundelar är inte långa till de många jobbens Åbo och S:t Karins.
Det finns därför rimligtvis potential att få nya Pargasbor ur den grupp där inkomsterna ligger under medianen, sådan som klarar av utgifterna för pendling.
Visionärerna i Pargas beaktar förhoppningsvis också den här målgruppen.