LEDAREN: Tänd blåslampan
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det blir allt ovanligare med banker där man kan lyfta pengar. I stället kan kunden exempelvis erbjudas en chans att skaffa en leasing-elbil. Det tar inte heller länge innan det går att boka ett läkarbesök på banken.
Det här är utvecklingen i andelsbanksgruppen OP, som har stakat ut att hälsotjänster ska bli ett av finanskoncernens fundament. Kanske det en dag går att ringa ett snabbt videosamtal och få råd om krämpor, samtidigt som man lyfter pengar från bankomaten? När pengarna matas ut, har remissen redan nått inboxen.
Det här är ingen utopi utan en realistisk variant av alla de nya privata hälsotjänster som kommer att dyka upp, också om videosamtalet med läkaren knappast förs i samma rum som bankomaten.
Men det kan finnas andra tjänster på platser där vi minst förväntar dem. I Sverige testas redan metoder där en person som behöver någon form av hälsovård kan checka in på samma sätt som man gör till flyget, via en automat. Nästa steg är en applikation i mobilen.
Hos oss planerar Andelsbanksgruppen läkarstationer i hela landet. Med 1,7 miljoner ägarkunder, som samlar på sig bonus som kan användas för olika tjänster, har OP en målgrupp som nås lätt och som inte behöver lockas in som nya kunder.
Det kan också gå så att OP väljer att samarbeta med någon av de vård- och omsorgsjättar som nu erövrar marknadsandelar genom att köpa upp de små.
Det finns närmare 19 000 företag inom social- och hälsovården i Finland, de flesta med färre än tio anställda, enligt Helsingin Sanomat. Tröskeln att ge upp och sälja är sannolikt låg i de flesta företagen, som sällan har en servicebredd som räcker långt i konkurrensen.
OP-gruppen kunde kanske också bli en inkastare för Attendo, Mehiläinen, Pihlajalinna eller Terveystalo?
De nya privata vårdkoncernerna satsar allt mer på marknadsföring. Tidigare har de i sin reklam oftast betonat trygghet och byggt en image av ansvarsfull återhållsamet. Nu hör vi redan klatschig radioreklam om hur man ska gå tillväga för att få värdekuponger, med vilka det går att få rabatt på olika tjänster. Snart påminner reklamen om glasögonkedjornas: ”Få två tandimplantat till priset av ett!”.
Det kan också finnas andra potentiella aktörer och samarbetsparter. Kanske vi får se nya former av närservice också? Det skulle inte vara en stor överraskning om någon ny aktör i vissa områden skulle köra omkring med hälsokiosker på fyra hjul, lite som fästingbussen.
Hur ska beslutsfattare i städer och kommuner då hålla huvudet kallt i den här situationen? Eller ska de det?
”Mitt i den här kapprustningen och uppladdningen efterlyser somliga sakkunniga tid att tänka över saker. Antingen blundar dessa is i magen-experter eller så förstår de inte hur marknaden fungerar”, skriver Seija Holtari i ett kritiskt inlägg i Talouselämä.
Det sägs att beslutsfattare borde vänta på hurdan valfriheten blir, eftersom den har en stor betydelse för hur hela vårdreformens pusselbitar läggs. ”Marknadskrafterna” behöver ändå inte vänta, påpekar Holtari.
”Om politikerna inte lyckas enas om spelregler i höst, skapar marknaden sina egna.”
Det kan vara att hela vårdreformen rasar samman som en följd av att regeringen, med sin minimala maktmajoritet i riksdagen, inte klarar av att att sy ihop något hållbart. Men hur det än går, fortsätter de stora vård- och omsorgskoncernerna att svälla genom att köpa upp andra och öppna nytt.
Vårdreformen är inte ens avgörande för dem, eftersom det finns så mycket att erövra i form av kommunner och städer som inte får social- och hälsovården att gå ihop. Här kommer de privata in, och då kan det i slutändan gå så att den prisade valfriheten inte blir mer än en vacker teori, säger Konkurrens- och konsumentverkets chefdirektör Juhani Jokinen (HS, 27.8).
Det var därför en något farlig signal då landets sex största städer – Åbo bland dem – i somras vädjade om ett avbrott i beredningen av vård- och landskapsreformen.
Is i magen? Snarare är det så att många beslutsfattare borde jagas med blåslampa.
De privata aktörerna behöver ingen hjälp av städer eller kommuner – de kommer ändå. I stället borde större vikt ges åt arbetet med att planera ett åboländskt vårdbolag. Det borde inte finnas något som hindrar Kimitoön från att delta aktivt, också om det verkar som om de privata har väldigt stark medvind i kommunen.
Oberoende av hurdan den möjliga vårdreformen blir, handlar det också om en trygghet att det i framtiden finns någon annan på marknaden än de stora privata. Strömmen av klienter till de nya aktörerna är säkert stor i början, men när rabattkupongskampanjerna är över, märker allt fler att också den offentliga vården kan vara ett tryggt och på alla sätt konkurrenskraftigt alternativ. Det kräver ändå satsningar, inte is i magen.